for our foreign friends

Is your lack of a degree holding you back from career advancement? Look way richer than you are with a nice watch. Don't waste your time with any other diet pills.

The tracking number of your postal parcel is indicated in the document attached to this letter. Even if your desire is very strong, your body sometimes can't correspond to its activity. All the courtiers fled the Yonghy-Bonghy-Bo.

If you are still not sure, here is a suggestion. Your friends have recently updated their shelves! 86% off only for you. You won't regret! Two days with discounts on all anti-viral solutions in our e-store!

One-finger click

Click here to view as a web page. If for any reason you wish to stop receiving this communication, , this is to inform you that your e-mail address has just emerged the jackpot winner of 750,000.00 Euros (SEVEN HUNDRED & FIFTY THOUSEND EUROS ONLY) from the Email promotion lottery being organised by SWISS LOTTO NETHERLANDS. And every man should remember that nothing gives more confidence than a decent size in pants.

You will be more popular among women and simply feel yourself a better man. So don’t waste your time as you can already be using this fabulous software. Only limited to 1000 pieces worldwide, they are expected to sell out within a month.

Free Penis trial

Drop us your msg, with your full name and contact number so we can call you back. Own that you've always wanted.

idioter finns det överallt II

Nu tycker jag inte att DN:s kulturchef är en idiot i vanliga fall, men i en liten blänkare i söndags uttryckte hon - säkert inte som pendang till mitt inlägg från i juni i fjol (tänk vad tiden går) om det från ett judiskt par under senaste världskriget stulna konstverket - förhoppningen om att någon skulle bestämma en internationell preskriptionstid efter vilken rättmätiga ägare eller deras avkomlingar inte längre skulle ha rätt att kräva tillbaka knyckta konstverk. Det kan i och för sig vara värt att diskutera, men att som kulturchefen ge detta uttrycket

Det är dags att komma överens om en internationell preskriptionstid innan alla museer länsas. Advokaterna kommer att bli rikare, men kulturen fattigare.

är ändå ett klavertramp av grova mått.

För om det nu är så att alla museer skulle länsas av tillgodosedda krav på att få stulna konstverk tillbaka, då borde rimligen diskussionen först gälla på vilken moralisk fot museerna står: om allt eller väldigt mycket av konsten är stulen har uppenbarligen brott begåtts systematiskt, även om det skulle vara i god tro.

Nej, Maria Schottenius vet förstås mycket väl att alla museer inte skulle länsas, för det lär inte finnas så värst många stulna verk bland skatterna. Men hon uttrycker sig så för att framföra åsikten att enskilda krav inte ska få vara starkare än de allmännas: kulturen - som tydligen bara är kultur om den finns till allmän beskådan i av samhället ägda och inredda lokaler, vilket är en löjlig tanke - skulle ju bli fattigare.

Inte ens det är särskilt imponerande. Nu må du, kära läsare, tro att jag är allmänt kulturfientlig, och tro det då om du har lust. Men faktum är ändå att det finns så ofantligt många målarkluddar och skulptörer och performancekonstnärer ad infinitum ad nauseam, skickliga och dilettanter, mediahungriga och tillbakadragna, giganter och myror, att museerna har tillgång till ett ofantligt utbud av intressant och ointressant konst, oavsett om en eller annan tavla lämnas bort. Kulturen går inte under för att ett av Emil Noldes verk försvinner från museiväggarna, om det nu gör det. Om inte annat tillkommer nya verk. Vid den senaste okulära besiktningen stod det dessutom klart i alla fall för mig att väggytan på Moderna museet inte ens tillnärmelsevis närmar sig oändligheten.

Låt inte stölden av Silverbibeln från Prag tjäna som prejudikat för hur konst - och folk - ska behandlas. Preskriptionstider får diskuteras ur praktisk synvinkel - bevisläget och annat kan göra processen ytterst besvärlig när för lång tid har gått - men inte genom filtret av att det allmänna har oavvisligt företräde framför det enskilda. Det är lika möjligt att internationellt komma överens om att verken helt enkelt lämnas tillbaka utan prut eller klagan.

Playing Foetsie

Glädjeflickan strålar. Hon packar just upp … Är det en squashracket? En regnmätare? En fiskhåv? En portabel pigtittare? En stekspade? En elektrisk tåflörtningsmaskin?

Inte gott att veta, men tydligen är användningsområdena många.

Foetsie är – förstås – en elektrisk flugsmälleracket, och Glädjeflickan, som tidigare ibland mekaniskt har mosat de flygfän jag i min blödiga ahimsagärning har varit i färd med att släppa ut genom fönstret, tar nu ett ytterligare skallrande steg i den väloljade kapprustningen. Här förekommer ingen détente, inga runda-bords-samtal, inget sparat krut: fruktflugor, spyflugor, getingar och myggor tillika, alla ska nu förvandlas under ivriga och glada tjut till rykande ryckande kitinhögar, trots löftet på förpackningen, Der Foetsie! funktioniert geruchlos. Sjung o gudinna om vreden som brann, och vapnen skramlade väldigt.

Men allt är inte förlorat, vi blomsterflugkramare förstår genom närmsta Wikipedia-artikels bilder att förstärkningar är på väg. Och under tiden kan jag, som närmast är att betrakta som hushållets glasmästare efter ett tjugotal renoverade fönster, ju ta ur rutorna ur bågarna, så att de sex- och åttafotade vännerna kan fly fältet till fältet när racketen/håven/pigtittaren/stekspaden närmar sig, elektriskt vinande. Kapprustning är en dubbelriktad gata, tills den ena får slut på asfalt.

Undrar förresten hur kineserna som ligger bakom den här produkten lyckas transformera upp spänningen från två 1,5-voltsbatterier så till den milda grad att en Caryl Chessman – som ju valde en annan väg till slut – skulle ha känt oro. Ofarligt för människor och husdjur ska det vara, men efter att ha sett en spastisk fluga guttaperkahoppa knastrande tänker jag hålla mig och de mina från metallnätet.

Konst

Eftersom jag vaknade tidigt och utan snus – en ovanlig kombination, märkligt även som enskilda företeelser – satte jag mig i bilen, åkte iväg till centralorten och fick på radion höra ett reportage om försäljningen av galleristen Eva af Buréns samling, som gick för 40 miljoner totalt. Reportern tyckte det var märkligt att "folk hade så mycket pengar", men pengar finns det ju alltid, även i dåliga tider.

Dyrast av alla verk var Yves Kleins "IKB 64" (ett märkligt namn: det kan helt enkelt vara katalognumret, jag vet inte), som betingade 9,5 miljoner. Karln har tydligen uppfunnit en egen blå färg, Kleinblått, som inte finns att få någon annanstans. Se och njut, tavlan återges uppe till höger.

Ja alltså. Det händer att jag köper konst själv numer, eftersom jag till skillnad från tidigare stunder i livet faktiskt har en inkomst, men det här verket skulle jag inte ha köpt oavsett pris. Det är ingen markering av dess kvalitet, som jag anser mig inte kunna bedöma eftersom jag inte vet ett skvatt om konst eller dess teori, bara att estetiken faller på hälleberget vad mig anbelangar. Jag blir desto mer begeistrad över verken som Nasa har att erbjuda. Bilden här föreställer till och med något: Sombrerogalaxen (Messier 104) i stjärnbilden Jungfrun.

Den riktigt uppmärksamma observerar dessutom att jag på den stora bilden har ändrat den första bildpunkten längst uppe till vänster. Äkta Kleinblått. Det bjuder jag på.

Freden i Brömsebro

Fingeravtrycket av en PIN-kod.

har jag ingen aning om när timade (och inte heller att kriget som föregick det kallas Torstensons). Inte heller när Petrarca gick ur tiden. Få är mina aningar om utgivningsåret för Don Quijote, annat än att det nog var på 1500-talet.

Än svårare är det att sia om framtiden. Om 2009 finns redan en del att säga, som att vi kommer att genomföra ett partiellt stambyte och samtidigt bygga om ett badrum här hemma, att vi (eller jag, då) kanske ska åka till Mallorca på ovanliga vägar; det är troligt att jag befinner mig mitt i livet eller ett hyfsat närmevärde därtill.

2010, 2011, 2050, 3647? Inget att hänga upp det på. 7893? Svårt att säga något bestämt om, ens med en hebreisk kalender.

Men idag har jag ändå vunnit högsta vinsten i betalkortspinkodlotteriet.

idioter finns det överallt

Som Cornelis läser jag i bladet om det senaste lustmordet: det är Lars Nittve som försvarar att Moderna inte återlämnar en målning av Emil Nolde till den judiska familj från vilken målningen (och mycket annat) stals under 1930-talet med motiveringen att de har en advokat som tar 40-50 procent av värdet av allt han lyckas återbörda till familjen.

Herregud vilken tjänste(manna)ande. Här har familjen bett en person att försöka se till att de får tillbaka vad som har rövats från dem, och det i sig är en anledning att inte ge dem det. Jag förmodar att gången skulle te sig fullkomligt rimlig även i domstolssammanhang, även i Lars Nittves ögon: den oskyldigt morddömde ignoreras, för han har ju för tusan anlitat en advokat som – huvva! – tar betalt för sina tjänster, en andel av skadeståndet från staten, säg. Det går ju inte an, inte kan det bli rättvist inte. Sitt i finkan i ytterligare fem år, trots att vi vet att du är oskyldigt dömd, nu när du har varit korkad nog att be en person om hjälp mot vederlag.

Förbannade djävla pucko, ge tillbaka målningen och det meddetsamma, särskilt som det nu otvivelaktigt faktiskt är så att målningen är stulen från familjen.

redde hon med mjuka händer ömt vårt bo

Det påstås och sägs.

Räfsan far med ilskna tag. Fler scillor än vad som vore nödvändigt upplever ofrivillig coitus interruptus. Deras blå kronor försvinner in bland de hopsamlade, nerviga asplöven, kontrasterar skönt mot den upprivna mossan.

På baksidan av huset finns sedan 20 år ett par stora grävlingsgryt. Inhysingarna är försvunna sedan ungefär lika lång tid. Om sommaren växer gräset så högt att hålen är osynliga för den oinvigde. För springande barnfötter en benbrottsfara. Funderar på att köpa en styv halv grushög – en referens till en Augustvinnare där – och lite jord för att fylla igen dem.

Duktiga dottern hjälper till att gå med såll efter såll över vägen och in i sjukhusparken. Eller följer med, för sållet är tungt, trots att löven är torra, och inte tympligt. Ordet "uberous", det nyupptäckta Rothska, far in i huvudet igen. Ner med innehållet i kvarterets improviserade lövkompost, varnar dottern för de huggormar som här kan ha eller ha haft en trygg vinterboning. Hon studsar glatt vidare.

Knoppar sväller men brister ännu inte.

där uppe hos Maria

Öppnar dörren till herrmuggen på den välbesökta vägkrogen i Hummelsta. Den starka doften slår mot mig: något toa-lukta-gott som tar sin gärning på alltför stort allvar. En minnesbild fladdrar förbi: fjärilarna – särskilt påfågelsfjärilen – på pappkartongerna med något liknande men säkert giftigare sjuttiotalspreparat. Min barndoms toadoft, ett tag.

Här strax utanför trädgårdarnas Enköping är valfriheten större än därhemma. Tre stängda dörrar till lika många figgor. Kemiindustrins esterfester fläktar bort alla ledtrådar: bakom vilken dörr ska det aktuella behovet förrättas? Snabb analys. Mittdörren är enklast att komma åt och därför förmodligen på nära håll släkt med svängdörren. Den första är besvärlig att öppna, eftersom ytterdörren måste stängas först. Den längst bort nästan lika lättillgänglig som den i mitten. Alltså den första? Nej: de som struntar i allt går i mitten och de som ägnar saken enbart en flyktig tanke väljer den besvärligaste. Alltså den bortersta.

Dit, öppna, knäpp upp, kiss.

Fräscha toaletter i Hummelsta, men håll för näsan: väldoften är en tung nosring.

det stormar över taken med stora segels brus

Varför talar ingen om Anders Österling längre?

Jag sitter med ryggen åt hans verk som kom ut 1940, Livets värde. Eftersom Horisonter kom ut året innan kan jag gott föreställa mig var han har hämtat om inte stoffet så i alla fall tonen. 56 år gammal har han tyckt sig passera ett krön och kommit i obegaglig rullning:

Människa, beklaga dig:
du är född igår,
och i morgon redan
har du gråa hår.
Livstörsten bränner dig —
när du når till musten
av det röda vinet,
är bägaren brusten.

Trädet, den tryggaste
varelse du vet,
ger dig samma visshet,
att allt är ovisshet.
Trösterikt susande,
stort i sin vila,
skall det likväl stupa
för blixt eller bila.

Och så vidare, i just den dikten.

Ja herre, åren går: idag fyller min inte särskilt stora syster 46 år. Tio år yngre än gamle Österling (som hade 41 år kvar att leva och därför kanske kunde mildra sin krigs- och livsleda något med miraklet på is året före den lite sorgligare tilldragelsen) då det här ovan begav sig.

Det firar vi med puka och trumpeter
och såna där, vad är det de heter,
små serpentiner som rullas tillbaka
av barnen, så, låt tårtan nu smaka!
Påskmusten flödar, här finns inga asketer —
vad är det bra för, såna dumheter
ta en tretår, ta bulle och kaka
kyss hustrun, här är ingen likvaka.

Tänk nu på att Anders Österling hade lite mer tid på sig att skalda innan ni jämför den litterära kvaliteten. Beröm mig hellre för att mina rader är längre och rytm och meter sämre.

En annan gång tar jag mig an Bruno Öijer. Han står bakom Österling i bokhyllan. Bäva månde, och så vidare.

de vita fjärilarnas dag är här med allt sitt fladder

– Jag hittade inte provrummet, men det var ju där, konstaterar Glädjeflickan efter att ha gjort en extra lov runt rulltrappan på Topshops undervåning.

Vi är på jakt efter en gul eller grå kjol. Vi har visserligen just varit hos en sefardisk jude med en blick som skulle få vilka damråttor som helst att springa fram från sina gömställen på sängar och vid kommoder, men kjolar kan det inte gå att ha för många.

Vad ska man med den här till?

Sedan ska det accessoaras. Det går ju inte att köpa nytt utan att ha någon färg som passar till. Skor eller något piffigt upptill, någon båbel kanske, ett band att knyta runt handleden, en doft som passar.

Jag klagar inte. Jag är en tålig medshoppare. Jag brister oanmodat och på fråga ut i omdömen. Det var snyggt, det passade inte benformen, den färgen harmonierar med den glittriga mascaran. Otaliga är de timmar jag utan knot och med en hel del nöje har tillbringat med att se en lagom stor skara kvinnor jag har tyckt om och älskat ömsom våndas ömsom glädjas över vad de ska ha på sig och vad de inte hittar.

Men jag då? Mannen? En klocka till? Men jag har gjort mig av med tidsberoendet, vad ska jag med en klocka?

Det är orättvist. Jag är drabbad. Jag är kränkt. Jag är modern. Jag är fadern.

Förhållandet är sällan det omvända. Få är de kvinnor som jag har tyckt om och älskat som utan knot suttit och väntat medan jag har brustit ut i någon abstrakt svettning över vad jag ska ha på mig och vad som skulle kunna passa till det jag redan har hittat. Men det är knappast deras fel. Tävlinginstinkten brukar slå till: har jag inte inom en minut funnit det minsta som verkar intressant i en affär går jag därifrån.

Det här är ju bra mycket roligare

Icke desto mindre: utbudet för karlar är tämligen påvert. När jag mitt i krisernas kris härom året försökte förnya mig stilmässigt (i vikt rasade jag tretton-fjorton kilo) var allt jag kunde hitta som var riskfyllt och outré ett par skära skjortor, den ena med trycket på avigan. Snygga, visst, men skulle jag hitta något till dem var jag utlämnad till det gamla vanliga: blå eller grå eller möjligtvis svarta byxor, grå eller svarta eller möjligtvis blå strumpor, svart eller blå eller möjligtvis grå jacka eller rock. En del ribbat, en del oribbat. Kanske ett V eller ett O i halsen.

Och så en klocka, förstås. Gråsvartblå.

Nedrans trist alltihop. Inte ens i det mansmagasin jag köpte under krisernas kris (en vass en) visste någon råd: den var grå rakt igenom.

Å andra sidan är åtminstone jag - och nu uttalar jag mig strax för hela manssläktet - tämligen lugn av mig, och denna inre frid som vi män har är kanske det pris vi får betala för att slippa springa omkring och accessoara.

Jag känner dock på mig att det finns pengar att tjäna här någonstans.

hand i hand, hållplats till hållplats

Det är ändå något visst med Göteborg.

I alla fall händer något med mig när jag kommer hit. Om någon skulle drista sig att beskriva mitt normala förhållande till människor jag träffar i transaktionssammanhang - en dosa snus i kiosken, för att ta ett aktuellt och brännande exempel - vore jag inte förvånad om det bleve med orden "artig med drag åt butterhet". Det är förvisso inte den bild jag har av mig själv, och den synen är besläktad med att jag anser mig ha en atlets kropp, låt vara in spe.

Men i Göteborg kan jag inte undvika att berömma pressbyråexpediten för att hon med schvung och kläm snabbt som ögat räknar fram växeln på en femhundring för en dosa rapé och en flaska vatten och får något glatt tillbaka, och några minuter senare, på apoteket, gläds jag åt att min beställning av mitt favoritläkemedel, en tub treo citrus, expedieras genom en halv böj.

En viss matematisk mognad krävs för att förstå att det här är roligt.

Och nu när jag sitter i rum 446 på Elite plaza hotel med Glädjeflickan och råkar kasta en blick ut upp mot Otterhällan (Kungshöjd mao.) ser jag bland de i övrigt visserligen rätt trista fastigheterna ett hus† där någon har beställt och någon annan konstfärdigt har huggit in de första 260 decimalerna av π (varav jag bara hade memorerat 1415926535, så här finns alla möjligheter till ytterligare inlärning).

Sånt är trevligt. Det får mig i en sådan stämning att jag hoppas att det skulle föranleda en göteborgsk bekants beskrivning av mig som "artig med drag åt hjärtlighet".

† Nu skulle det givetvis finnas en bild av huset här, men den ligger i kameramobilen och går inte att få ur därifrån förrän i morgon. Fortsättning följer.

själv bloggar jag inte mycket ...

… men det gör Glädjeflickan, och nu har hon stött på ett problem med att ett av hennes inlägg eventuellt kan vara för långt för att vara till glädje för den större läsekretsen. Och då behöver hon en teknisk - nåja - lösning som gör att hon så att säga kan dela upp - eller åtminstone dölja - en del av texten för den som inte är intresserad av att plöja hela fältet utan bara ett par fåror. Så här ungefär.

Jaja, då verkar det fungera hjälpligt. Det återstår att se hur det tas emot i Glädjehuset. Gån nu man och kvinn ur huse och berätten om allt det oerhört intressanta som går att läsa här.

förbannade bulldjävlar

Alla andra gör det, tycks det: skriver om vad som händer i deras kök. Flygrädd som jag är hyser jag inga betänkligheter att hoppa på det tåget. Ämnet är lika brännande som den plåt med misslyckade kanelbullar som just har tagits ur ugnen.

En lat gynnare

Att just bullar ska vara så ohemult knivigt begriper jag helt enkelt inte. Javisst, jästen var lika försenad (dvs. utgången) som de flesta SJ-tåg, men jag hade ändå dagen innan smält smör blandat ut jäst hällt i mjöl kört med maskin duttat i mjöl kört maskin duttat i mjöl fått en makalöst smidig deg tillverkat kuvertbröd med jäst av samma gerontologiska snitt, och si, det gick minsann utmärkt. Men så fort alla ingredienser får klart för sig att målet med knådandet ältandet rullandet är ett bullande, ja, då protestantar och beter de sig som någon amerikansk mellannordvästernstat: ligger platt mot marken och vägrar resa sig, trots att ärtan eller saltgurkan killas med kilovis med socker. Pfft. Luften går ur, om den någonsin är där, och jästarmén lämnar byggnaden och begår kollektiv harakiri.

Förbannade bulldjävlar. Den enda råden är att äta upp samtliga 40 medan de är någorlunda ugnsvarma, för fryser man dem bättrar de på konceptet och torkar sig själva samtidigt. Inte ens kaffe-med-mjölk gör dem till någon glädje.

Ser det framför mig: en mjölig Ernst-Hugo på Haglunds pinne, ser tvärs över Björns trädgård. Väter sina stora läppar. "Bulldjävlar."

utfästelser

En bro nära Perm. Den har ingenjörn inte byggt

Vi åkte till stora staden och träffade ingenjörn, greven plast och jag (höll jag på att säga, men vi var Leibniz jr och Pumran). Ingenjörn var på osedvanligt sprudlande humör - men den som kan bygga broar har ingen anledning att vara bekymrad - och berättade utförligt om sin senaste resa, till Venezuela, och underhöll dessutom med berättelser om andra världsdelar och länder han besökt sedan han upptäckt globetrottandets nöjen. Och allt hade varit gott och väl med bara det, men efter ett kort uppehåll i allas ordflöden - som väl avbröts av chicken korman och sizlaren och räkcocktailen och kingfishern - började han även beskriva sina nyårslöften till sig själv.

Ingenjörn är en sån person som sprungit runt varje nyårsafton och bjudit alla att smaka på ett äpple, eftersom det ska bringa tur inför nästa år. Välvilligt om än klentroget har de flesta låtit sig trugas. Tuggan går ju trots allt att skölja ner med champagnen. Lite new ageigt, kan tyckas, och inte riktigt längs den rationella linje det går att förvänta sig att en tekniker ska följa men samtidigt älskvärt.

På nyår ska folk sluta röka och komma i form inför badsäsongen. Någon gång har jag hört talas om någon som bestämde sig för att börja röka och sluta vara i form (försöket sägs ha lyckats). Även ingenjörn har haft en släng av en liknande sjuka. Men det här året hade han avlagt nyårslöften som inte bara var allt annat än högtflygande och ouppnåeliga, de lät även rätt roliga.

Jodå, visst skulle han gå ner sju kilo till midsommar, men det är knappast någon omöjlighet. Men utöver detta tämligen slätstrukna löfte skulle han, inte i någon särskild ordning, lära sig hieroglyfer, lära sig crawla 250 meter, lära sig rida och göra någonting mer som tyvärr har fallit ur minnet. Och det var faktiskt väldigt inspirerande. Ingenjörn är nämligen en handlingens man när han sätter den sidan till och jag hyser inga tvivel om att han inom kort faktiskt kommer att ha lärt sig crawla 250 meter, ha bemästrat grunderna i rytteriet, fått bukt med mer än ett tjogtal hieroglyfer (även om han hittills bara har läst tre sidor i den tjocka bok i ämnet han har på nattygsbordet), genomfört det där som har fallit mig ur minnet och kanske, kanske till och med börjat gå ned i vikt också. Men viktigare än ingenjörns handlingskraft är nog trots allt att dessa löften är så konkreta: att sluta röka innebär inte bara att inte bära med sig cigaretter och aldrig använda en tändare utan att ändra en hel livsstil, bryta en vana, tänka i nya banor, göra någonting annat än att röka, och detta annat är sällan formulerat.

Bilden lånad härifrån.

Inspirerande, som sagt var. Nu radar jag inte upp alla de saker jag ständigt tänker att jag ska göra men aldrig gör, utan nämner bara de två saker som faktiskt kommer att inträffa: jag ska lära mig latin på egen hand - och det är en sak jag har begrundat länge, länge - och jag ska tillsammans med Glädjeflickan lära mig nederländska. Två språk, således, bägge hittills helt undflyende men helt möjliga att nå. Sunt pueri pueri, visst, men böckerna är införskaffade och glädjen står högt i tak. Och för övrigt gäller även sunt puellae puellae.

tolkningar

Jaja, jag sa att jag inte skulle springa iväg till Jungs drömtydningsbok och det har jag heller inte gjort. Men plötsligt insåg jag hur uppenbart det var med persongalleriet i det förra inlägget, Gorbatjov, Saddam och kemiske Ali. Det är ju Knatte, Fnatte och Tjatte! Larry, Moe och Curly! Och den sovande mullan med pontifikatet, den som docerar och är pompös åtminstone i vaket tillstånd och som räddas från att krossas i fallet, det är ju jag det.

Det är ju en fantastiskt rolig bild av hela förloppet. Rentav tröstande!

Larry, Moe och Curly
Moe: This is my brainchild!
Curly: Ah, you're not even married!

drömmar

Personerna på bilden har verkligen
inget med mina drömmar att göra.

Klockan är missinassa - ett par minuter över två närmare bestämt - och jag har precis vaknat efter att i tur och ordning ha drömt om a) att Gorbatjov står med ett gäng andra vid det här laget gamla politbyråmedlemmar (de var unga när Gorbatjov var det) på ett tak någonstans och skriker ner, varpå nästan alla får skallen avskjutna. Gorbatjov kastar sig ned med huvudet före genom ett håll, tätt följt av mitt drömjag, som inte tycker att det där taket är en så fantastiskt väl vald plats att vara på. De sammansvurna har, visar det sig, planerat att mörda en mulla eller ayatollah eller nåt i den stilen. Han sover sittande på en cirkelrund, grön säng med fantastiskt välsmorda hjul eller om han helt enkelt befinner sig på ett gigantiskt luftkuddebord. En puff och han glider sakta iväg mot ett fall på tjugo meter. Innan han slår i marken och dör räddas han av en jättelik hand. 2) En film av Saddams hängning, som jag lyckades stänga av – det var någon enorm videohistoria utan i synfältet synliga reglage – efter stora problem eftersom jag inte ville se den. 3) Likaledes en film av kemiske Alis† hängning, som jag däremot inte lyckades knäppa av utan som jag var tvungen att stänga ute genom att blunda och trycka fingrarna mot öronen och säga la-la-la-la-la, men inte förrän jag hade sett hans gravt misshandlade ansikte och ofantliga ångest. Jag lyckades inte stänga ute ljudet helt av skrik och av vad som lät som en Aktuelltreporters löpande kommentar. Däremot vaknade jag, badande i svett. Något jag för övrigt gör ofta, utan att minnas vad jag har drömt.

Man kanske kan dra slutsatsen att jag drömmer mardrömmar ofta. Det är väl en avspegling av mitt inre liv, kantänka, som är mer turbulent än det borde och behöver vara, men förmodligen även att jag har ett väldigt tjockt och varmt duntäcke. Nuförtiden är jag dock ingen anhängare av Jung och tänker inte springa efter drömtydningsboken som förmodligen finns kvar någonstans i gömmorna.

† Eftersom jag inte för mitt liv kunde erinra mig hur kemiske Ali såg ut när han var i livet bildgooglade jag på människan och fann då att det inte fanns minsta likhet mellan personen i drömmen och den verklige. Inte för att det betyder något.

örebro

Försöker komma på vad det är Alec Guinness i form av Obi-Wan Kenobi säger till Luke Skywalker när de nalkas den lilla ökenstaden på Tatooine. Det är något i stil med det här:

– Örebro. A town of wretchedness and villainy. We must be cautious.

Jag har väl varken stött på det ena eller det andra i Örebro tidigare, men man vet aldrig: Obi-Wan har ju en enastående förmåga att ha rätt och världsvan är han ju också. Glädjeflickan rattar skeppet och lille George har partaj med Morfeus.

födelsedag

– Men herregud, utbrister jag förfärat vid köksbordet på nyårsafon, i morgon fyller du ju år, glädjeflickan! Och jag som inte har börjat virka på ditt svettäcke än!

– Mmmmmhhhh! konstaterar glädjeflickan.

Lille George har hållit sina föräldrar vakna i två nästan ömsesidigt uteslutande omgångar under natten, så det är inte märkligt att glädjeflickan inte är särskilt talför.

– Fast å andra sidan är bergvärme och dunbolster redan det ett svettäcke i sig, konstaterar jag och vädrar uppnosigt i riktning mot glädjeflickan.

– Är det du eller jag som luktar häst? undrar hon obefogat.

– Hur grov virknål ska jag använda?

– Det var en ny sorts invit, säger glädjeflickan och gnäggar av skratt.

– Jag hade närmast tänkt mig julgransgrönt, för det kommer ju att bli modefärg i vår, kontrar jag lite koniskt, la.

– Men då vill jag ha en premiering utöver giftasringen och barnringarna, säger glädjeflickan.

– Om inte på de elyseiska så i alla fall på Konsumfälten, lovar jag.

– Men då så.

– Älskar dig, glädjeflickan. Grattis dan före dan.

pirar

I Grand Haven vid Lake Michigans östra strand finns en sån där typisk amerikansk pir som ofta förekommer i fotoböcker från New England och som älskas av alla författare bördiga därifrån eller som har uppnått ett sådant ekonomiskt oberoende att de har råd att slå sig ner i de mer fashionabelt lättbefolkade delarna av den amerikanska Atlantkusten. Sådana pirar är givetvis i trä och alltid vitmålade. Längs Atlantkusten är virket mycket grovt och noga utvalt - havet är inte sällan nådigt på dessa Roms breddgrader, men blir det förtörnat behöver alla som har inlett ett förhållande till det kunna huka sig och ta spjärn med väldiga muskler för att hålla ut. Lake Michigan, denna rest från föregående istider, numera starkt reducerad genom isens kalvning årtusenden tillbaka, kan inte på något vis jämföras med det vidsträckta och djupa havet, men det är ändå ett vatten som under rätt betingelser och säsong visar upp sin splittrade S/M-sida och piskar sina älskade stränder under yl och vrål och stönande vällust. Därför är piren i Grand Haven också utförd i stor men grov hantverksskicklighet med virke från de vidsträckta skogar som gör just denna stat så hemtam för en svensk. Den är även generös: de flesta ler väl igenkännande åt den milda avspisningssvordomen "take a long walk on a short pier", populär om inte annat i filmatiseringar av amerikanskt femtiotal. Piren i Grand Haven tillåter långa promenader. Kanske tio meter bred löper den virilt hundra meter in i sin våta fästekvinnas sköte, vederkvickt och smord av den sötvattensflod som har sitt utflöde runt dess kropp och årligen upplyst av fantastiska fyrverkerier. Det är en rik bygd - nöjespirar uppförs inte av dem som har viktigare saker att tänka på.

Vid den iskalla och bråddjupa Vättern, vid stenbrottet i ___, har man antingen inte haft tid att bygga en pir för nöjes skull eller kanske inte haft en tanke på annat än en sådans nyttoaspekter. Byggd i gedigen sten och numera även betong och cement omfamnar denna pir en djup och ständigt flytetygsvänlig, djup liten hamn. Här ligger nöjet alltså inte i att barfota låta sulorna smekas av vatten-och-vind-och-regnmjukt, solvarmt trä: här ligger välbehaget i att skåda ner i det onaturligt stilla, fullkomligt klara vattnet, kanske fånga ett litet silverglittrande fiskstim med blicken och leka - men bara leka - med tanken på att fylla fickorna med stenar, klyva vattenytan med samma skärpa och omedelbarhet som en pil når sitt mål, kanske aldrig komma upp igen. Någonstans härutanför mötte John Bauer sitt öde, låt vara under mindre rogivande förhållanden. Något att fundera över med blicken vänd ut från och inte in mot hamnen.

Piren i Rättvik - om den nu ska kallas pir och inte en förskräckligt lång brygga eller kanske bro utan inre mål och mening - lockar inte till de minsta kittlande och högst orealistiska självmordstankar, därtill är spegeln alldeles för långgrund. Det är en pir på steroider, eller kanske hellre en pir som har läst och klickat på ett Viagra-spam för mycket. Här fungerar det definitivt inte att be någon att ta en lång promenad på en kort pir; ilskan har hunnit lägga sig och barnbarnen komma till världen långt innan vandringen är över: berättelsen hinner omvandlas till legend och staven till flis. Längst ut har vattnet slutligen hunnit bli så djupt att det går att lägga till med en ångbåt och inne i atriet går det att doppa sig i relativt lugn: inte särskilt många orkar hela vägen ut. Under ytan, nere på botten, väntar stoftet från den himlakropp som för så länge sedan såg till att omvandla en stor del av Dalarna till prima strandtomt. Ett giftermål mellan släktingar: det får en - osökt i mitt fall - att återigen reflektera över den nukleosyntes som gör att vi alla i sann stapledonsk mening är stjärnbarn, låt vara med kanske mindre ögonglitter än som borde lysa upp alla möten.

Vansinnesfärden från Lund till Malmö. I passagerarsätet en pirig och pirrig nybliven man med fästmö och storvulna ambitioner. I förarsätet den nyktra, den ouppnåeliga, den blixtrande leende nyblivna kvinnan som låtsas inte hitta rattväxeln, hon som visar upp sitt vilda rumsliga arv genom att välja vänstervarv i rondeller bara för att ingen i detta sydliga land är ute på vägen vid femtiden en söndagsmorgon i slutet av åttiotalet, hon som tror att hon sitter bredvid den coole och tystlåtne men i stället slagit sig ned intill den genom de senaste dagarnas backanalridå på alla sätt hjärtängslige. Men vad går att säga när ett oeftergivligt begär - det alldagliga efter en oöppnad dosa grovsnus - går över i en absolut och omedelbart beroendeframkallande aptit, den omöjliga till den mönstergilla men ofullkomliga perfektion som sitter och - om hon ändå bara inte ursäktade sig! - smeker hela mitt ben varje gång hon behöver växla upp eller ner. Surt kaffe, kanske morgonsur personal; det senare förtäljer inte historien längre, om den någonsin har gjort det. Och så piren, den direkt utanför centralstationen: vägen som inte leder någonstans för den frivilligt landbundne, den där själva vandringen, hand-i-hand eller med en önskan om det, är målet. Ju längre dess bättre; hade denna pir fått för sig att sluta ett tuppfjät före Danmarks kust för att bevara sitt jag hade det inte varit mig emot. Men det gör den inte. Den är förtvivlat kort. Och alla gamla naturgudar har valt just denna gryning för att visa sitt usla morgonhumör. Regnet öser. Vinden piskar. Det böljar. Inom kort ser vi på varandra med uppgivenhet. Hur mycket vi än vill att den här piren ska skriva in sig i vår gemensamma och enskilda historia vänder vi gemensamt, med en nästan tyst överenskommelse, tillbaka mot bilen med den magiska rattväxeln och Lund.

Ögonblicket inträffade i stället på en diskbänk på Söder. Och det har nu lett oss tillbaka till Malmö och samma pir. Den här gången ska vi vandra längs den verkligen hand-i-hand, kanske försegla pakten med en kyss ute vid havets rand och sedan vända tillbaka till land och vårt hotell. Och då finns den inte längre kvar. I stället har här växt upp en hel stadsdel, mitt i havet, en antiruderatmark som är så förbluffande att vi andlösa strövar omkring bland kontorshus och universitetsbyggnader och reflekterar över om det här verkligen ska kallas utveckling.

Men det är det väl. Den här gången har vi varandra och kan företa vandringen var vi själva vill.

stuff that makes you go jaså

Urk vilken dag. Jag skulle aldrig ha tagit det där sista glaset vin igår kväll. Att det också var det första glaset vin jag inmundigade gör det hela något förvånande, men maximen förändras inte för det.

Man står där på morgonen och stirrar håglöst ut genom fönstret och den enda tanken som far runt genom huvudet är att rhododendronbuskarna förmodligen trivs. Ett regn utan dess like. Enligt SMHI fjorton märkliga sekundmeter ute på storsjön (som är Vänern). Vetskapen om att det är tvunget att ta barnen och den k. hustrun på något slags utflykt eftersom allt annat är värre. Bäst att sätta på sig ryskmaffiatröjan - som är väl använd vid det här laget, trots att den bara är två veckor gammal - dra upp huvan och med redan efter tre steg stelfrusna fingrar vandra iväg mot bilen och dagen-före-skyltsöndag-förlustelserna i den förnicklade tätort vi kallar … Ja, det är väl inte värt att upprepa in absurdum.

Det senaste, som måste vara en av mina älsklingar som jag inte har lyckats slå ihjäl riktigt ordentligt ännu, minner om att jag i veckan, då jag agerade omhändertagande far mer än vanligt eftersom den k. hustrun (för ovanlighetens skull, säger jag, och aj! säger jag redan nu för den rungande blick jag kommer att få) hade en dödslinje att passera, var på biblioteket med minstingen och då i ytterligare ett anfall av bildningstörst passade på att kontrollera om det hade kommit in några nya läroböcker i latin för nybörjare sedan sist. Det hade det förstås inte, och den bok som hela tiden har verkat lockande, den 1963 eller något ditåt helt färska utgåvan av Düring eller vad han heter, var fortfarande stulen eller möjligtvis insorterad under siglet K, en bokstav i biblioteksalfabetet jag aldrig har och förmodligen aldrig kommer att visa något intresse för. *suck*, man kan för evangelisterna med klädsam blygsamhet framvisa sin bildning (som den nu är) i all evärdlighet, men kan man inte mer latin än in absurdum (och, ja, potios sero quam nunquam, förstås) sorterar man in en bra bit under Alf Henrikson i återvinningsklassningssystemet.

Hic et nunc. Släkting till dagsfångaren. Men frånsett en nordsjöfiskare som inte har mycket val - och här är verkligen no pun intended - vem klarar av att här och nu byta riktning i höstens - förvinterns - första riktiga oväder? Interdum dormitat bonus Homerus. Ingen jämförelse i övrigt.