Alla andra gör det, tycks det: skriver om vad som händer i deras kök. Flygrädd som jag är hyser jag inga betänkligheter att hoppa på det tåget. Ämnet är lika brännande som den plåt med misslyckade kanelbullar som just har tagits ur ugnen.
En lat gynnareAtt just bullar ska vara så ohemult knivigt begriper jag helt enkelt inte. Javisst, jästen var lika försenad (dvs. utgången) som de flesta SJ-tåg, men jag hade ändå dagen innan smält smör blandat ut jäst hällt i mjöl kört med maskin duttat i mjöl kört maskin duttat i mjöl fått en makalöst smidig deg tillverkat kuvertbröd med jäst av samma gerontologiska snitt, och si, det gick minsann utmärkt. Men så fort alla ingredienser får klart för sig att målet med knådandet ältandet rullandet är ett bullande, ja, då protestantar och beter de sig som någon amerikansk mellannordvästernstat: ligger platt mot marken och vägrar resa sig,
trots att ärtan eller saltgurkan killas med kilovis med socker. Pfft. Luften går ur, om den någonsin är där, och jästarmén lämnar byggnaden och begår kollektiv harakiri.
Förbannade bulldjävlar. Den enda råden är att äta upp samtliga 40 medan de är någorlunda ugnsvarma, för fryser man dem bättrar de på konceptet och torkar sig själva samtidigt. Inte ens kaffe-med-mjölk gör dem till någon glädje.
Ser det framför mig: en mjölig Ernst-Hugo på Haglunds pinne, ser tvärs över Björns trädgård. Väter sina stora läppar. "Bulldjävlar."
2 kommentarer:
Jag trodde du överdrev, men den här gången var de faktiskt väldigt misslyckade. Vi hade gjort klokare i att käka upp degen som den var. Eller rättare: hjälpa det mycket lilla barnet i denna hennes föresats.
Fast om man doppar dem i hett te riktigt länge blir de i alla fall ätliga. Och mandelmassan där i mitten kommer till sin rätt.
Jag är en seriös och allvarlig person. Jag överdriver aldrig. Så det så.
Skicka en kommentar