redde hon med mjuka händer ömt vårt bo

Det påstås och sägs.

Räfsan far med ilskna tag. Fler scillor än vad som vore nödvändigt upplever ofrivillig coitus interruptus. Deras blå kronor försvinner in bland de hopsamlade, nerviga asplöven, kontrasterar skönt mot den upprivna mossan.

På baksidan av huset finns sedan 20 år ett par stora grävlingsgryt. Inhysingarna är försvunna sedan ungefär lika lång tid. Om sommaren växer gräset så högt att hålen är osynliga för den oinvigde. För springande barnfötter en benbrottsfara. Funderar på att köpa en styv halv grushög – en referens till en Augustvinnare där – och lite jord för att fylla igen dem.

Duktiga dottern hjälper till att gå med såll efter såll över vägen och in i sjukhusparken. Eller följer med, för sållet är tungt, trots att löven är torra, och inte tympligt. Ordet "uberous", det nyupptäckta Rothska, far in i huvudet igen. Ner med innehållet i kvarterets improviserade lövkompost, varnar dottern för de huggormar som här kan ha eller ha haft en trygg vinterboning. Hon studsar glatt vidare.

Knoppar sväller men brister ännu inte.

där uppe hos Maria

Öppnar dörren till herrmuggen på den välbesökta vägkrogen i Hummelsta. Den starka doften slår mot mig: något toa-lukta-gott som tar sin gärning på alltför stort allvar. En minnesbild fladdrar förbi: fjärilarna – särskilt påfågelsfjärilen – på pappkartongerna med något liknande men säkert giftigare sjuttiotalspreparat. Min barndoms toadoft, ett tag.

Här strax utanför trädgårdarnas Enköping är valfriheten större än därhemma. Tre stängda dörrar till lika många figgor. Kemiindustrins esterfester fläktar bort alla ledtrådar: bakom vilken dörr ska det aktuella behovet förrättas? Snabb analys. Mittdörren är enklast att komma åt och därför förmodligen på nära håll släkt med svängdörren. Den första är besvärlig att öppna, eftersom ytterdörren måste stängas först. Den längst bort nästan lika lättillgänglig som den i mitten. Alltså den första? Nej: de som struntar i allt går i mitten och de som ägnar saken enbart en flyktig tanke väljer den besvärligaste. Alltså den bortersta.

Dit, öppna, knäpp upp, kiss.

Fräscha toaletter i Hummelsta, men håll för näsan: väldoften är en tung nosring.

det stormar över taken med stora segels brus

Varför talar ingen om Anders Österling längre?

Jag sitter med ryggen åt hans verk som kom ut 1940, Livets värde. Eftersom Horisonter kom ut året innan kan jag gott föreställa mig var han har hämtat om inte stoffet så i alla fall tonen. 56 år gammal har han tyckt sig passera ett krön och kommit i obegaglig rullning:

Människa, beklaga dig:
du är född igår,
och i morgon redan
har du gråa hår.
Livstörsten bränner dig —
när du når till musten
av det röda vinet,
är bägaren brusten.

Trädet, den tryggaste
varelse du vet,
ger dig samma visshet,
att allt är ovisshet.
Trösterikt susande,
stort i sin vila,
skall det likväl stupa
för blixt eller bila.

Och så vidare, i just den dikten.

Ja herre, åren går: idag fyller min inte särskilt stora syster 46 år. Tio år yngre än gamle Österling (som hade 41 år kvar att leva och därför kanske kunde mildra sin krigs- och livsleda något med miraklet på is året före den lite sorgligare tilldragelsen) då det här ovan begav sig.

Det firar vi med puka och trumpeter
och såna där, vad är det de heter,
små serpentiner som rullas tillbaka
av barnen, så, låt tårtan nu smaka!
Påskmusten flödar, här finns inga asketer —
vad är det bra för, såna dumheter
ta en tretår, ta bulle och kaka
kyss hustrun, här är ingen likvaka.

Tänk nu på att Anders Österling hade lite mer tid på sig att skalda innan ni jämför den litterära kvaliteten. Beröm mig hellre för att mina rader är längre och rytm och meter sämre.

En annan gång tar jag mig an Bruno Öijer. Han står bakom Österling i bokhyllan. Bäva månde, och så vidare.

de vita fjärilarnas dag är här med allt sitt fladder

– Jag hittade inte provrummet, men det var ju där, konstaterar Glädjeflickan efter att ha gjort en extra lov runt rulltrappan på Topshops undervåning.

Vi är på jakt efter en gul eller grå kjol. Vi har visserligen just varit hos en sefardisk jude med en blick som skulle få vilka damråttor som helst att springa fram från sina gömställen på sängar och vid kommoder, men kjolar kan det inte gå att ha för många.

Vad ska man med den här till?

Sedan ska det accessoaras. Det går ju inte att köpa nytt utan att ha någon färg som passar till. Skor eller något piffigt upptill, någon båbel kanske, ett band att knyta runt handleden, en doft som passar.

Jag klagar inte. Jag är en tålig medshoppare. Jag brister oanmodat och på fråga ut i omdömen. Det var snyggt, det passade inte benformen, den färgen harmonierar med den glittriga mascaran. Otaliga är de timmar jag utan knot och med en hel del nöje har tillbringat med att se en lagom stor skara kvinnor jag har tyckt om och älskat ömsom våndas ömsom glädjas över vad de ska ha på sig och vad de inte hittar.

Men jag då? Mannen? En klocka till? Men jag har gjort mig av med tidsberoendet, vad ska jag med en klocka?

Det är orättvist. Jag är drabbad. Jag är kränkt. Jag är modern. Jag är fadern.

Förhållandet är sällan det omvända. Få är de kvinnor som jag har tyckt om och älskat som utan knot suttit och väntat medan jag har brustit ut i någon abstrakt svettning över vad jag ska ha på mig och vad som skulle kunna passa till det jag redan har hittat. Men det är knappast deras fel. Tävlinginstinkten brukar slå till: har jag inte inom en minut funnit det minsta som verkar intressant i en affär går jag därifrån.

Det här är ju bra mycket roligare

Icke desto mindre: utbudet för karlar är tämligen påvert. När jag mitt i krisernas kris härom året försökte förnya mig stilmässigt (i vikt rasade jag tretton-fjorton kilo) var allt jag kunde hitta som var riskfyllt och outré ett par skära skjortor, den ena med trycket på avigan. Snygga, visst, men skulle jag hitta något till dem var jag utlämnad till det gamla vanliga: blå eller grå eller möjligtvis svarta byxor, grå eller svarta eller möjligtvis blå strumpor, svart eller blå eller möjligtvis grå jacka eller rock. En del ribbat, en del oribbat. Kanske ett V eller ett O i halsen.

Och så en klocka, förstås. Gråsvartblå.

Nedrans trist alltihop. Inte ens i det mansmagasin jag köpte under krisernas kris (en vass en) visste någon råd: den var grå rakt igenom.

Å andra sidan är åtminstone jag - och nu uttalar jag mig strax för hela manssläktet - tämligen lugn av mig, och denna inre frid som vi män har är kanske det pris vi får betala för att slippa springa omkring och accessoara.

Jag känner dock på mig att det finns pengar att tjäna här någonstans.