pirar

I Grand Haven vid Lake Michigans östra strand finns en sån där typisk amerikansk pir som ofta förekommer i fotoböcker från New England och som älskas av alla författare bördiga därifrån eller som har uppnått ett sådant ekonomiskt oberoende att de har råd att slå sig ner i de mer fashionabelt lättbefolkade delarna av den amerikanska Atlantkusten. Sådana pirar är givetvis i trä och alltid vitmålade. Längs Atlantkusten är virket mycket grovt och noga utvalt - havet är inte sällan nådigt på dessa Roms breddgrader, men blir det förtörnat behöver alla som har inlett ett förhållande till det kunna huka sig och ta spjärn med väldiga muskler för att hålla ut. Lake Michigan, denna rest från föregående istider, numera starkt reducerad genom isens kalvning årtusenden tillbaka, kan inte på något vis jämföras med det vidsträckta och djupa havet, men det är ändå ett vatten som under rätt betingelser och säsong visar upp sin splittrade S/M-sida och piskar sina älskade stränder under yl och vrål och stönande vällust. Därför är piren i Grand Haven också utförd i stor men grov hantverksskicklighet med virke från de vidsträckta skogar som gör just denna stat så hemtam för en svensk. Den är även generös: de flesta ler väl igenkännande åt den milda avspisningssvordomen "take a long walk on a short pier", populär om inte annat i filmatiseringar av amerikanskt femtiotal. Piren i Grand Haven tillåter långa promenader. Kanske tio meter bred löper den virilt hundra meter in i sin våta fästekvinnas sköte, vederkvickt och smord av den sötvattensflod som har sitt utflöde runt dess kropp och årligen upplyst av fantastiska fyrverkerier. Det är en rik bygd - nöjespirar uppförs inte av dem som har viktigare saker att tänka på.

Vid den iskalla och bråddjupa Vättern, vid stenbrottet i ___, har man antingen inte haft tid att bygga en pir för nöjes skull eller kanske inte haft en tanke på annat än en sådans nyttoaspekter. Byggd i gedigen sten och numera även betong och cement omfamnar denna pir en djup och ständigt flytetygsvänlig, djup liten hamn. Här ligger nöjet alltså inte i att barfota låta sulorna smekas av vatten-och-vind-och-regnmjukt, solvarmt trä: här ligger välbehaget i att skåda ner i det onaturligt stilla, fullkomligt klara vattnet, kanske fånga ett litet silverglittrande fiskstim med blicken och leka - men bara leka - med tanken på att fylla fickorna med stenar, klyva vattenytan med samma skärpa och omedelbarhet som en pil når sitt mål, kanske aldrig komma upp igen. Någonstans härutanför mötte John Bauer sitt öde, låt vara under mindre rogivande förhållanden. Något att fundera över med blicken vänd ut från och inte in mot hamnen.

Piren i Rättvik - om den nu ska kallas pir och inte en förskräckligt lång brygga eller kanske bro utan inre mål och mening - lockar inte till de minsta kittlande och högst orealistiska självmordstankar, därtill är spegeln alldeles för långgrund. Det är en pir på steroider, eller kanske hellre en pir som har läst och klickat på ett Viagra-spam för mycket. Här fungerar det definitivt inte att be någon att ta en lång promenad på en kort pir; ilskan har hunnit lägga sig och barnbarnen komma till världen långt innan vandringen är över: berättelsen hinner omvandlas till legend och staven till flis. Längst ut har vattnet slutligen hunnit bli så djupt att det går att lägga till med en ångbåt och inne i atriet går det att doppa sig i relativt lugn: inte särskilt många orkar hela vägen ut. Under ytan, nere på botten, väntar stoftet från den himlakropp som för så länge sedan såg till att omvandla en stor del av Dalarna till prima strandtomt. Ett giftermål mellan släktingar: det får en - osökt i mitt fall - att återigen reflektera över den nukleosyntes som gör att vi alla i sann stapledonsk mening är stjärnbarn, låt vara med kanske mindre ögonglitter än som borde lysa upp alla möten.

Vansinnesfärden från Lund till Malmö. I passagerarsätet en pirig och pirrig nybliven man med fästmö och storvulna ambitioner. I förarsätet den nyktra, den ouppnåeliga, den blixtrande leende nyblivna kvinnan som låtsas inte hitta rattväxeln, hon som visar upp sitt vilda rumsliga arv genom att välja vänstervarv i rondeller bara för att ingen i detta sydliga land är ute på vägen vid femtiden en söndagsmorgon i slutet av åttiotalet, hon som tror att hon sitter bredvid den coole och tystlåtne men i stället slagit sig ned intill den genom de senaste dagarnas backanalridå på alla sätt hjärtängslige. Men vad går att säga när ett oeftergivligt begär - det alldagliga efter en oöppnad dosa grovsnus - går över i en absolut och omedelbart beroendeframkallande aptit, den omöjliga till den mönstergilla men ofullkomliga perfektion som sitter och - om hon ändå bara inte ursäktade sig! - smeker hela mitt ben varje gång hon behöver växla upp eller ner. Surt kaffe, kanske morgonsur personal; det senare förtäljer inte historien längre, om den någonsin har gjort det. Och så piren, den direkt utanför centralstationen: vägen som inte leder någonstans för den frivilligt landbundne, den där själva vandringen, hand-i-hand eller med en önskan om det, är målet. Ju längre dess bättre; hade denna pir fått för sig att sluta ett tuppfjät före Danmarks kust för att bevara sitt jag hade det inte varit mig emot. Men det gör den inte. Den är förtvivlat kort. Och alla gamla naturgudar har valt just denna gryning för att visa sitt usla morgonhumör. Regnet öser. Vinden piskar. Det böljar. Inom kort ser vi på varandra med uppgivenhet. Hur mycket vi än vill att den här piren ska skriva in sig i vår gemensamma och enskilda historia vänder vi gemensamt, med en nästan tyst överenskommelse, tillbaka mot bilen med den magiska rattväxeln och Lund.

Ögonblicket inträffade i stället på en diskbänk på Söder. Och det har nu lett oss tillbaka till Malmö och samma pir. Den här gången ska vi vandra längs den verkligen hand-i-hand, kanske försegla pakten med en kyss ute vid havets rand och sedan vända tillbaka till land och vårt hotell. Och då finns den inte längre kvar. I stället har här växt upp en hel stadsdel, mitt i havet, en antiruderatmark som är så förbluffande att vi andlösa strövar omkring bland kontorshus och universitetsbyggnader och reflekterar över om det här verkligen ska kallas utveckling.

Men det är det väl. Den här gången har vi varandra och kan företa vandringen var vi själva vill.