Lobjörneborgen

Märkligt alltså: hur många gånger man än har hört Jan Lindblad vissla på teve är man aldrig beredd på att möta en lohona med unga på grusvägen. Ta-da-da-da-daa-da-daaa-da, en ingående kunskap i allt som In a monastery garden heter hjälper liksom inte. Frugan säger: titta, råttor (och menar rådjur). Glasögonlöst håller man med. Men ser ändå (eftersom styrkan trots allt inte överstiger 0,25 på Richterskalan) efter en stund att tofsarna på öronen (på femtio-sjuttiofem meters avstånd) nog förmodligen inte kan klassas som råttattiraljer.

Herre. Lodjur. På min gångväg. 7 000 steg krävs det för att kliva runt denna bana, som mig veterligen är 6 600 meter lång, vilket ger en steglängd om knappa metern (du med Program->Tillbehör->Kalkylatorn skrattar rått), och där ska inte finnas några lodjur. En björn kanske, för en sådan hade gnidit sig mot en buske för några år sedan här i trakten, en älg, visst, för några klarar sig undan de skjutglada här i trakten, en och annan räv, men inte ett lodjur.

Det var faktiskt - säger jag med mycken välskrivnad - jätteroligt.