örebro

Försöker komma på vad det är Alec Guinness i form av Obi-Wan Kenobi säger till Luke Skywalker när de nalkas den lilla ökenstaden på Tatooine. Det är något i stil med det här:

– Örebro. A town of wretchedness and villainy. We must be cautious.

Jag har väl varken stött på det ena eller det andra i Örebro tidigare, men man vet aldrig: Obi-Wan har ju en enastående förmåga att ha rätt och världsvan är han ju också. Glädjeflickan rattar skeppet och lille George har partaj med Morfeus.

födelsedag

– Men herregud, utbrister jag förfärat vid köksbordet på nyårsafon, i morgon fyller du ju år, glädjeflickan! Och jag som inte har börjat virka på ditt svettäcke än!

– Mmmmmhhhh! konstaterar glädjeflickan.

Lille George har hållit sina föräldrar vakna i två nästan ömsesidigt uteslutande omgångar under natten, så det är inte märkligt att glädjeflickan inte är särskilt talför.

– Fast å andra sidan är bergvärme och dunbolster redan det ett svettäcke i sig, konstaterar jag och vädrar uppnosigt i riktning mot glädjeflickan.

– Är det du eller jag som luktar häst? undrar hon obefogat.

– Hur grov virknål ska jag använda?

– Det var en ny sorts invit, säger glädjeflickan och gnäggar av skratt.

– Jag hade närmast tänkt mig julgransgrönt, för det kommer ju att bli modefärg i vår, kontrar jag lite koniskt, la.

– Men då vill jag ha en premiering utöver giftasringen och barnringarna, säger glädjeflickan.

– Om inte på de elyseiska så i alla fall på Konsumfälten, lovar jag.

– Men då så.

– Älskar dig, glädjeflickan. Grattis dan före dan.

pirar

I Grand Haven vid Lake Michigans östra strand finns en sån där typisk amerikansk pir som ofta förekommer i fotoböcker från New England och som älskas av alla författare bördiga därifrån eller som har uppnått ett sådant ekonomiskt oberoende att de har råd att slå sig ner i de mer fashionabelt lättbefolkade delarna av den amerikanska Atlantkusten. Sådana pirar är givetvis i trä och alltid vitmålade. Längs Atlantkusten är virket mycket grovt och noga utvalt - havet är inte sällan nådigt på dessa Roms breddgrader, men blir det förtörnat behöver alla som har inlett ett förhållande till det kunna huka sig och ta spjärn med väldiga muskler för att hålla ut. Lake Michigan, denna rest från föregående istider, numera starkt reducerad genom isens kalvning årtusenden tillbaka, kan inte på något vis jämföras med det vidsträckta och djupa havet, men det är ändå ett vatten som under rätt betingelser och säsong visar upp sin splittrade S/M-sida och piskar sina älskade stränder under yl och vrål och stönande vällust. Därför är piren i Grand Haven också utförd i stor men grov hantverksskicklighet med virke från de vidsträckta skogar som gör just denna stat så hemtam för en svensk. Den är även generös: de flesta ler väl igenkännande åt den milda avspisningssvordomen "take a long walk on a short pier", populär om inte annat i filmatiseringar av amerikanskt femtiotal. Piren i Grand Haven tillåter långa promenader. Kanske tio meter bred löper den virilt hundra meter in i sin våta fästekvinnas sköte, vederkvickt och smord av den sötvattensflod som har sitt utflöde runt dess kropp och årligen upplyst av fantastiska fyrverkerier. Det är en rik bygd - nöjespirar uppförs inte av dem som har viktigare saker att tänka på.

Vid den iskalla och bråddjupa Vättern, vid stenbrottet i ___, har man antingen inte haft tid att bygga en pir för nöjes skull eller kanske inte haft en tanke på annat än en sådans nyttoaspekter. Byggd i gedigen sten och numera även betong och cement omfamnar denna pir en djup och ständigt flytetygsvänlig, djup liten hamn. Här ligger nöjet alltså inte i att barfota låta sulorna smekas av vatten-och-vind-och-regnmjukt, solvarmt trä: här ligger välbehaget i att skåda ner i det onaturligt stilla, fullkomligt klara vattnet, kanske fånga ett litet silverglittrande fiskstim med blicken och leka - men bara leka - med tanken på att fylla fickorna med stenar, klyva vattenytan med samma skärpa och omedelbarhet som en pil når sitt mål, kanske aldrig komma upp igen. Någonstans härutanför mötte John Bauer sitt öde, låt vara under mindre rogivande förhållanden. Något att fundera över med blicken vänd ut från och inte in mot hamnen.

Piren i Rättvik - om den nu ska kallas pir och inte en förskräckligt lång brygga eller kanske bro utan inre mål och mening - lockar inte till de minsta kittlande och högst orealistiska självmordstankar, därtill är spegeln alldeles för långgrund. Det är en pir på steroider, eller kanske hellre en pir som har läst och klickat på ett Viagra-spam för mycket. Här fungerar det definitivt inte att be någon att ta en lång promenad på en kort pir; ilskan har hunnit lägga sig och barnbarnen komma till världen långt innan vandringen är över: berättelsen hinner omvandlas till legend och staven till flis. Längst ut har vattnet slutligen hunnit bli så djupt att det går att lägga till med en ångbåt och inne i atriet går det att doppa sig i relativt lugn: inte särskilt många orkar hela vägen ut. Under ytan, nere på botten, väntar stoftet från den himlakropp som för så länge sedan såg till att omvandla en stor del av Dalarna till prima strandtomt. Ett giftermål mellan släktingar: det får en - osökt i mitt fall - att återigen reflektera över den nukleosyntes som gör att vi alla i sann stapledonsk mening är stjärnbarn, låt vara med kanske mindre ögonglitter än som borde lysa upp alla möten.

Vansinnesfärden från Lund till Malmö. I passagerarsätet en pirig och pirrig nybliven man med fästmö och storvulna ambitioner. I förarsätet den nyktra, den ouppnåeliga, den blixtrande leende nyblivna kvinnan som låtsas inte hitta rattväxeln, hon som visar upp sitt vilda rumsliga arv genom att välja vänstervarv i rondeller bara för att ingen i detta sydliga land är ute på vägen vid femtiden en söndagsmorgon i slutet av åttiotalet, hon som tror att hon sitter bredvid den coole och tystlåtne men i stället slagit sig ned intill den genom de senaste dagarnas backanalridå på alla sätt hjärtängslige. Men vad går att säga när ett oeftergivligt begär - det alldagliga efter en oöppnad dosa grovsnus - går över i en absolut och omedelbart beroendeframkallande aptit, den omöjliga till den mönstergilla men ofullkomliga perfektion som sitter och - om hon ändå bara inte ursäktade sig! - smeker hela mitt ben varje gång hon behöver växla upp eller ner. Surt kaffe, kanske morgonsur personal; det senare förtäljer inte historien längre, om den någonsin har gjort det. Och så piren, den direkt utanför centralstationen: vägen som inte leder någonstans för den frivilligt landbundne, den där själva vandringen, hand-i-hand eller med en önskan om det, är målet. Ju längre dess bättre; hade denna pir fått för sig att sluta ett tuppfjät före Danmarks kust för att bevara sitt jag hade det inte varit mig emot. Men det gör den inte. Den är förtvivlat kort. Och alla gamla naturgudar har valt just denna gryning för att visa sitt usla morgonhumör. Regnet öser. Vinden piskar. Det böljar. Inom kort ser vi på varandra med uppgivenhet. Hur mycket vi än vill att den här piren ska skriva in sig i vår gemensamma och enskilda historia vänder vi gemensamt, med en nästan tyst överenskommelse, tillbaka mot bilen med den magiska rattväxeln och Lund.

Ögonblicket inträffade i stället på en diskbänk på Söder. Och det har nu lett oss tillbaka till Malmö och samma pir. Den här gången ska vi vandra längs den verkligen hand-i-hand, kanske försegla pakten med en kyss ute vid havets rand och sedan vända tillbaka till land och vårt hotell. Och då finns den inte längre kvar. I stället har här växt upp en hel stadsdel, mitt i havet, en antiruderatmark som är så förbluffande att vi andlösa strövar omkring bland kontorshus och universitetsbyggnader och reflekterar över om det här verkligen ska kallas utveckling.

Men det är det väl. Den här gången har vi varandra och kan företa vandringen var vi själva vill.

stuff that makes you go jaså

Urk vilken dag. Jag skulle aldrig ha tagit det där sista glaset vin igår kväll. Att det också var det första glaset vin jag inmundigade gör det hela något förvånande, men maximen förändras inte för det.

Man står där på morgonen och stirrar håglöst ut genom fönstret och den enda tanken som far runt genom huvudet är att rhododendronbuskarna förmodligen trivs. Ett regn utan dess like. Enligt SMHI fjorton märkliga sekundmeter ute på storsjön (som är Vänern). Vetskapen om att det är tvunget att ta barnen och den k. hustrun på något slags utflykt eftersom allt annat är värre. Bäst att sätta på sig ryskmaffiatröjan - som är väl använd vid det här laget, trots att den bara är två veckor gammal - dra upp huvan och med redan efter tre steg stelfrusna fingrar vandra iväg mot bilen och dagen-före-skyltsöndag-förlustelserna i den förnicklade tätort vi kallar … Ja, det är väl inte värt att upprepa in absurdum.

Det senaste, som måste vara en av mina älsklingar som jag inte har lyckats slå ihjäl riktigt ordentligt ännu, minner om att jag i veckan, då jag agerade omhändertagande far mer än vanligt eftersom den k. hustrun (för ovanlighetens skull, säger jag, och aj! säger jag redan nu för den rungande blick jag kommer att få) hade en dödslinje att passera, var på biblioteket med minstingen och då i ytterligare ett anfall av bildningstörst passade på att kontrollera om det hade kommit in några nya läroböcker i latin för nybörjare sedan sist. Det hade det förstås inte, och den bok som hela tiden har verkat lockande, den 1963 eller något ditåt helt färska utgåvan av Düring eller vad han heter, var fortfarande stulen eller möjligtvis insorterad under siglet K, en bokstav i biblioteksalfabetet jag aldrig har och förmodligen aldrig kommer att visa något intresse för. *suck*, man kan för evangelisterna med klädsam blygsamhet framvisa sin bildning (som den nu är) i all evärdlighet, men kan man inte mer latin än in absurdum (och, ja, potios sero quam nunquam, förstås) sorterar man in en bra bit under Alf Henrikson i återvinningsklassningssystemet.

Hic et nunc. Släkting till dagsfångaren. Men frånsett en nordsjöfiskare som inte har mycket val - och här är verkligen no pun intended - vem klarar av att här och nu byta riktning i höstens - förvinterns - första riktiga oväder? Interdum dormitat bonus Homerus. Ingen jämförelse i övrigt.

things that make you go hmmm

Ja, den uppmärksamma märker redan influenser.

När man kommer hem efter den åtminstone tredje dagen i ordningen med det lilla barnet - på ursvenska öppna förskolan, på kyrkans dito, på biblioteket med dess löjligt fascinerande marmortrappor - och har meddelat sin älskogsavsikt på modernaste sätt, per SMS, mitt på blanka eftermiddagen bara barnet somnar och med sin blotta uppenbarelse sett till att det blir möjligt; ja, älskog mitt på blanka eftermiddagen alltså - och får sin vilja fram med förödande gott resultat, och den k. hustrun sedermera går för att hämta det stora barnet med sparkcykel som denna inte kan hantera på fullkomligt nöjaktigt sätt, ja, då undrar man en aning över den tidskrift (vars omslag bifogas) som bringas hem från den kombinerade och efterlängtade promenaden och sparkningen: vill den k. hustrun säga mig något egentligen?

Observera att det inte är den k. hustrun som befinner sig på omslaget till tidskriften; kvinnan i fråga har i själva verket föga med inlägget att göra. Hon har inte ens rätt hårfärg och synerligen inte rätt slingor heller.

Inte sova

Sover.

När det närmar sig morgon märks det på ett antal saker: stordottern kommer klampande vid sextiden (det är definitivt inte alltid jag märker det, eftersom jag sover vid fönstret och slipper foga in henne under täcket bredvid mig); trafiken på vår länsväg börjar tillta (från det ständiga om än intermittenta brölet från långtradartrafiken på länsvägen utanför som har denna suboptimala meander som smitväg förbi centralorten till krutdurken och vidare); beroende på årstid kan fåglar kvittra och solen börja gassa, men inte nu; och hustrun ligger bredvid, allt högre stånkande över all den världens orättvisa som gör att fyraåringen kommer och lägger sig bredvid oss och att hennes make samtidigt har den elaka ovanan att andas både när han sover och när han är vaken, samt att hon blir förnärmad över småerotiska närmanden framåt sjutiden när de hade varit välkomna – så passande – vid sextiden.

Som framgår har jag aldrig haft några sömnproblem på den här sidan om vargtimmen. Annat är det med den fjortisrodnande sidan om

Är vaken.

midnatt: hur många gånger har jag inte legat och funderat på om det kan vara värt att pröva att ligga åt ett helt annat håll, företrädesvis hundraåttio grader om kring en axel runt mellangärdet, kanske vända sig på andra sidan eller buffa upp någon av de minst tre kuddarna på något annat sätt, samtidigt som den kära hustrun ligger bredvid och snarkar i högsta välmåga medan hon har för sig att hon minsann inte har somnat ännu (eftersom hon fortfarande pratar med mig, om än inte ens för den mest fullfjädrade logiska positivist eller språkteoretiker som Wittgenstein – se där ett ord som kommer att locka Google-besökare – fullkomligt begripligt).

Men nu efter sommarens sjätte eller sjunde läsecirkel hos Mefistofeles har något hänt. Ja, frugan vaknar alltså tidigt som tusan och gör sitt bästa för att alla andra över fem års ålder ska göra detsamma, men lyckas inget vidare med det: för första gången i vuxen ålder sover jag faktiskt gott, från den stund jag försiktigt skjuter ihop den för dagen aktuella boken samtidigt som ögonlocken ramlar ned som ett A-brunnslock, till den stund jag sömndrucken men egentligen utsövd vaknar och känner hågen tändas till den sprakande brasa som ligger och trummar med tårna mot sänggaveln bredvid, en timma försent.

Tur för oss lugnt sovande att det finns lunchraster.

Ett himla tjat

Här går jag omkring utan att skriva ett enda inlägg på den här jämrans bloggen under flera månader och nu verkar jag inte kunna bromsa in; inte heller verkar jag kunna byta ämnesområde. Ha dock en aning förtröstan: jag har tänkt ut ett annat ämne, men det får vänta till en annan dag.

För det är ju så att mycket av en sak ofta föder mer av detsamma. Bara en titt på födslotalen förr i tiden ger detta vid handen. Låt vara osagt hur mycket sex som idkades, men barn visste de i alla fall att alstra på 1800-talet. Och se hur det går om man till äventyrs råkar undslippa sig att det skulle vara kul att spela korpfotboll: vips står man där i ur och skur och tränar löpning utan boll, både i terrängen och på planen, och får sig till livs lite klassisk fyra-tre-tre. Och för att återgå något till ämnet för föregående mening: när man är lyckligt gift/förälskad/löksoppa är det inte klokt vilket intresse ens tidigare magra intellekt och kropp röner i sällskapslivet.

Därför är det kanske inte märkligt att en mig närstående hustru uppmanade mig att skanna in det omslaget till vänster när hon upptäckte att det låg och skräpade på golvet, så att hon skulle kunna kalla mig David Nessle-epigon. Det senare är inte det sista jag vill vara här i livet, men kanske inte heller det första efter att ha sprungit på - inte rent fysiskt men alls inte kontrafaktiskt - honom på toaletten under den senaste bokmässan, på väg att skaffa sig den obligatoriska (för honom, sa han) mässförkylningen. Böcker, alltså, ständigt dessa böcker. Den veterligen enda svenska översättningen i bokform (av den i sammanhanget klassiska Bertil Falk) av de hekatomber volymer som beskriver alla äventyr som Kapten Frank, rymdens hjälte, råkar in i är den här volymen, utgiven 1980 av den glada och i 1950-talets space opera neutronstjärnefast förankrade Anders Palm, som jag på en kongress under året anklagade för att under viss tvekan ha bjudit en trettonåring (mig) på saké, vilket efter påpekande från mer minnesklart håll visade sig vara osant.

Bara omslaget - och då menar jag bara omslaget, inte bokens inlaga - är intressant. Där står kaptenen något tillbakalutad och pluttar iväg koncentriska pannkakor med hål mot den slemme roboten. Denna ättelägg till RUR-arbetarna verkar inte bekommas särskilt mycket; måhända är det inte tillräckligt många ägg i smeten, kanske är basen bara vanligt bond- och inte finaste kärnvetemjöl som anstår atomåldern. På andra sidan står Gort och lyser med en futuristisk ficklampa, som förutsåge han den läsande barnfamiljens behov av LED-pannlampor. Gort - jag kan minnas namnet fel - har också kvitterat ut pejlingsutrustningen direkt från centrallagret i Kiruna. Det är framtiden såsom den nostalgiskt återblickande medelåldern såg den under utgivningsåret 1980.

En black plump i min bildning är att jag förstås inte har läst romanen. Det stod omedelbart klart - för hågkomsten lät inte höra av sig i övrigt - då kortet till höger trillade ur från sidorna. Ezra Gurney, marskalk vid planetpolisen, har med sin namnteckning omvittnat att jag inte bara är medlem i rymdpatrullen och har rätt att utan särskilt tillstånd landa på vilken planet som helst i solsystemet, utan att jag även är medlem 178. Hade jag bara känt till mina befogenheter hade jag definitivt utnyttjat dem, och dessutom läst boken.

Pendang

Förutom att rubriken låter som en smärre stad i Malaysia och därmed, globalt sett, betydligt viktigare än vår lokala struntstad och tillika Västerås, är det ett sonort ord som bör komma ur ens mun eller penna då och då, bara som motstånd mot allt det som annars dagligen flödar därur, som skattechock och fortkörningsdepression, ja, sådana vardagliga förtretligheter som får mungiporna att sträva mot lovart rent kroppsligt.

Nu var det pendang i betydelsen "analogi" jag tänkte på, och detta är en pendang enkannerligen till gårdagens inlägg, som hade rubriken Alla dessa böcker. Nu är det här ju ingen bokpratarblogg - knappt en blogg alls, om ärligheten och sanningsskyldigheten återigen ska visa sitt rättskaffens ansikte - men två inlägg inget tema gör. Idag tänkte jag ofrånkomligen på samlarvurmen, som i sammanhanget består i att jag, liksom många andra med samma fallenhet för att kånka hem tiotusentals boksidor från antikvariat och boklådor, för en tid sedan införskaffade - hrrm - ett program som gav mig möjlighet att katalogisera samlingen.

Ingen kan påstå att jag går omkring och yvs över mitt goda minne i något annat fall, men när det gäller just min boksamling har jag sedan länge hävdat att jag har fullkomlig kontroll över allt vad biblioteket har att erbjuda i översättning och original, från LeGuins Shevek (förskräckligt tråkig bok för en tonåring, kan meddelas) till spansk fantastisknovellistik från 1970-talet i magasinsformat (jag hade en gång en tanke om att jag kunde lära mig spanska genom att stava mig igenom noveller med ett lexikon vid min sida, en kanske inte helt rimlig tanke men ändå en som får mig att le lite överseende åt mig själv utan minsta smälek).

Den här tron på detta mitt minnes tinne har fått sig några törnar i hårda västanvindar. Till exempel vid upptäckten av de inte mindre än tre exemplaren av vissa av Eyvind Johnsons romaner (Drömmar om rosor och eld, t.ex., en titel som borde vara möjlig att erinra sig), t.ex. vid fyndet av ett inbundet exemplar och en pocketversion av någon av Joyce Carol Oates sentida alster (se, jag minns inte ens vilken det var).

Understrykningspenna och marginalanteckningar har aldrig varit något för mig, men nu skaffade jag mig alltså ett katalogiseringsprogram till datorn. Man skulle eventuellt kunna tro att det kunde räcka med att hålla reda på författare och titel och eventuellt något mer, men så fungerar nu en gång för alla inte bibliofiler (ett ord jag egentligen inte använder för att beskriva mig själv): har man dåligt minne ska det ställföreträdande reminiscensverktyget komma ihåg allt. Inköpsdatum (i varje fall för nya böcker). Bredd och höjd. Tryckort, tryckpress. Omslagsillustratör, förordsförfattare. Sigel enligt svensk standard och Dewey-standard. ISBN, 13 eller 10, helst båda. Undertitlar. Titlarna på samtliga ingående noveller. Och så vidare, ad infinitum och säkerligen ad nauseam.

Det lustigaste av allt är att listor av det här slaget ändå inte är till särskilt mycket hjälp om man inte bär dem med sig till bokhandeln, och det gör jag förstås aldrig, eftersom jag inte är tillräckligt prylintresserad för att inhandla den handdator som krävs (utskrifter är inte att tänka på). Så nu kan jag glömma bort alla de 1 750 böcker jag hittills under häftigt nysande har ägnat ömsint bibliotekarieomvårdnad även med teknisk ackuratess. Kunskapen om vad jag har i mina bokhyllor är numera så spridd att man kan tala om dess värmedöd. Bibliodynamikens andra sats: bokentropin ökar obönhörligen.

Men snart, riktigt snart nu, kommer jag att ha läst ut Jonathan Strange & Mr. Norrell, som jag inhandlade för bara två bokmässor sedan, och just den kommer jag faktiskt inte att glömma att jag har i min ägo, om jag nu beslutar mig för att den är värd att behålla.

Överallt dessa böcker

Tvärs över de fyra sektionerna i bokhyllan i mitt arbetsrum sitter sedan en dag ett satängunderlakan spänt. Den är sprängfull med en del av de böcker jag har samlat på mig sedan jag upptäckt dels att det var roligt att läsa böcker - något jag upptäckte under de två timmar per dag då jag förpassades till biblioteket under skoltid i ensamhet för att jag tydligen inte ansågs ha något att inhämta under lektionerna - dels att det är roligt att äga böcker, ett Doktor-Livingstone-förmodar-jag-ögonblick som kom långt senare men då med full kraft om än inte med en sund ekonomi till understöd.

På vissa rader står böckerna två i djup, på andra tre. Det är pocketarna, rester från den tid då det gick att köpa både bra och mindre läsvärda romaner för någon krona stycket. Där står hela mina ungdomstid och väntar på att jag ska komma tillbaka, ungefär som min gula nalle med blå tyghalsband väntar på att jag ska komma åter och trycka honom mot mitt bröst. Samlingen med Jack Williamson bästa space opera-noveller. Wilson Tuckers ungdomsromaner med uppfrätt rygg och synligt lim som ser ut som kolasås när den är klar att ta av spisplattan.

Det är med böcker som med nya och gamla bekantskaper: jag kommer aldrig att läsa Williamsons novellsamling, men ut åker den inte. Däremot hämtar jag gärna in nya: Mischa Berlinskis Fieldwork, Joshua Ferris Then we came to the end, Alice McDermotts After this anlände idag i ett jättepaket insnört i en julklappssäck från La Poste. Nu vederbörligen katalogiserade, inrangerade i fack, snålvattenframkallande läslust, lust av ett slag som liknar det som satängunderlakanet framkallar. Den lilla roboten som är så rolig den första dagen men som går kanske går sönder och står oanvänd dagen därpå.

Kvinnor må vara kulturbärare, men jag drar hem mina strån. Numera i inbunden form för att jag har råd, men aldrig att jag ordnar dem efter ryggfärg.

Hotellet

har en lång, lång, lång terrass på sjunde våningen som vi delar med de övriga gästerna. Där sitter Kjell Bergqvist och dricker kaffe, rapporterar svärmodern.

Och mycket riktigt: när jag en stund senare blir nedskickad till det sedan länge stängda frukostrummet på jakt efter bra frukt att ge bebisen och kaffe till svärmodern går KB ut ur grannrummet och ställer sig att vänta på hissen. Han hälsar glatt godmorgon.

Jag konstaterar så glatt jag kan att det nog börjar närma sig lunch trots allt, och jag tror KB förstår vad jag menar med det. Sedan berömmer vi bägge den fina terrassen, där det är skönt att sitta när solen tittar fram. Något som inte direkt är att vänta sig i Göteborg, anmärker jag lite förnumstigt, och KB håller åter glatt med.

Ja, se det var kändisspaningen och -pratningen för den här bokmässan. Om man nu inte räknar att Gösta Ekman och Marie-Louise de Geer Bergenstråhle glatt spanade in frugan när hon härmade drygtettåringens mesta sätt att kommunicera, nämligen att skjuta fram underkäken så långt det bara går och säga "ajajajajajajajajaj".

Undrar om de bloggar om det. Glatt.

Bloggträff

blev det på Gyllene Prag, och där satt jag och var tvungen att medge att jag nog egentligen inte bloggar. I alla fall inte med någon överdriven regelbundenhet. Men mötet med alla dessa skrivfantomer förpliktar, så nu morgonen efter tar jag mig samman och skriver de senaste tre dygnens inlägg, alla på en gång, och antedaterar hej friskt.

Mötet var hemskt trevligt med både nya och gamla bekantskaper. Lotta från JMK visste jag absolut att jag borde känna igen, och det gjorde jag ju, och Sofie var en trivsam stolsgranne. IT-mamman satt också där, och långt bort bebisrunda Petra. Ja, och så fanns där en ohemul massa andra människor som jag inte pratade ett dugg med men som jag har ett nästan dagligt umgänge med ändå.


Den panerade osten satt som en smäck, och det samlades raskt in pengar för att jag fick betala de tre ölen som någon glömde att h*n druckit. Mot slutet av kvällen - det slut av kvällen som småbarnsföräldrarna kallar slutet av kvällen i alla fall, det som föregår utgången på Park - kände jag mig som på bilden, och än bättre blev det efteråt.

Bokmässefrukost

Bullen var god, men kexchokladen har jag sparat. Det är en dag i morgon också.

Snartfyraåringen

är ganska besvärlig. Inte betedde jag mig så som snartfyraåring? Eftersom jag inte har något minne av det måste det väl vara så: jag blev inte tillsagd tio gånger på en kvart om att inte föra samtal skrikande utan att ta intryck av det, väl? Jag fortsatte väl inte att FRAMFÖRA ALLT JAG VILLE HA SAGT MED EN RÖST SOM BAR ÄNDA BORT TILL SÄTRA? Jag hade väl inte stampande raseriutbrott för att jag inte fick titta på teve på eftermiddagarna (knappast, eftersom det inte fanns någon teve på eftermiddagarna i min grå forntid)? Jag använde väl inte Sura Minen i tid och otid?

Det tär en aning med dessa i och för sig inte oväntade men ändå aldrig förutsägbara växlingar i humöret. Jag slår av lyssnarnerven i öronen, även om jag fortfarande hör ljudet. Mmmar och emmar. Knappast ägnat att skumma av nästanfyraåringens bubblande jäskar av motstridiga känslor.

Igår tog jag med henne till Coop Forum, där vi skulle inhandla en kompost modell större (det behövs, eftersom nästanfyraåringen många gånger tar för sig ordentligt av maten men betydligt mer sällan behagar äta upp den). Inne i detta väldiga kooperationstempel ropade hon strax från sin nedcabbade bilkundvagn: "Titta, en cykel!" Det retade lyssnarnerven och strax sprakade det till i neuronnätet; redan efter ett par steg hade jag inte bara hört utan även registrerat vad hon sa. Och tänkte, men den leda som ibland infinner sig inom föräldraskapets skål och vägg: "Nä." Inte för att jag inte trodde på att där fanns en cykel, men drygtfyrtiotvååringen kan vara lite barnslig.

Men så slog förnuftet - eller om det kanske var känslan - över och jag lät henne springa till cykeln, som visade sig vara en trehjuling (ja, de har lite svårt med termerna dessa nästanfyraåringar). Med en vädjande blick och med sitt numera välbekanta "Jag skulle nästan vilja ... nästan vilja ... skulle jag kunna få ..." höll hon i de vita handtagen till den blå cykeln (har väl lika svårt med termerna jag); det tog några sekunder medan mitt överjag (som förmanande påpekade att cykeln var till försäljning och skulle bli svårsåld för den stackars kooperationen om den såge ut att ha blivit lekt med) slogs med mitt id (som hånflabbande konstaterade att trehjulingen stod i en för den helt obekant avdelning med solstolar, glödlampor och annat mög som hade prissänkts för att ingen med full koll på multiplikationstabellen skulle kunna tänkas vilja frakta med sig något därifrån hem), men sedan fick hon en nick till svar: "Cykla på du, gumman!"

Den som någon gång har befunnit sig i en snärjd situation, antingen fysiskt (som här hemma, där alla rum är på pricken lika stora, 4 x 4 meter, med trösklar mellan och hundratals dörrar) eller psykiskt (du får inte titta på teve på eftermiddagarna för din hjärna kommer att koka sönder, rapporten måste vara klar i morgon), känner den eufori som sköljer fram som en svalkande bränning när väggarna plötsligt löses upp, landskapet öppnas och de oändliga vidderna breder ut sig: det är helt enkelt förbannat roligt att kasta sig upp på en cykel, eller en trehjuling, och tjutande av skratt pedala sig fram längs oändliga gångar och kasta sig in med en vild styresrörelse i sidogångar med tio-tolv meter höga torn av lagerhyllor med för säsongen svårsålda grillar och lekdammar, och det en sen söndagseftermiddag då regnet piskar ned utomhus och ingen med överjagets bastanta rumpa nedsjunken i högsätet skulle komma på tanken att göra något så prosaiskt som att gå och handla på stormarknad.

En riktigt bra far-dotter-stund, således. Ingenting som nästanfyraåringen lär komma ihåg - när vi väl kom hem igen tog det inte lång stund innan Sura Minen dök upp igen - men något jag kommer att behålla i kärt minne.

Dessutom fick jag med mig en 375 liters kompost hem.

Egentligen tänkte jag skriva något annat

men det får anstå.

På en utbildning - journalisthögskolan i Stockholm - var det någon mer litterärt bevandrad och intresserad av lärarna som nämnde att det bara finns sju - eller om det var elva eller något annat primtal - berättelser. Beskrivningen var en aning luddig och jag minns säkert fel, men det kan ha varit något i stil med Hämnd (med varianter på temat), Kärlek (med varianter på temat), Svek (med varianter på temat) osv. Antalet protagonister är tämligen bestämt, antagonistmängden likaså. Shakespeare lär ha avhandlat samtliga med bravur, jag vet inte, även om jag har läst Hamlet med lupp och tillgång till lexika av guds nåde. Hur jag än har fått allt detta om bakfoten - alltså inte enbart om Shakespeare - har jag nu en Stor Berättelse att förtälja. Abret är dock att det krävs ett visst mått av självutlämnande. Nej, inte idag. För övrigt kräver stoffet ett annat format än bloggens.

Därför får jag prata om något mer alldagligt. Översättarhelena talar inte särskilt ofta om hur det är att bedriva det valda yrket men är läsvärd ändå; hon är för övrigt tillfrågad av denna Googlehitler om hon vill arbeta för jordnötter och trumpeta någon gång ibland. För så är det: från en förhoppning om en dammig karriär bland partikelacceleratorer och män med lustiga frisyrer (vilket man inte behöver hoppas på i den branschen; det är ett faktum) är steget kanske bara ett tuppfjät till att bli ansvarig för allting som går att läsa om Google på svenska, men det var nog ändå en rätt rävskraj tupp som hoppade till.

Min k. hustru brukar skriva stämningstexter - eller i varje fall krydda sina texter med bilder för att accentuera den poäng hon ser framför sig - och jag ska väl inte vara sämre: jag vaknar och får efter en stunds desorientering den glasklara och oroliga tanken "Undrar om Teresa hinner leverera 43024 före COB idag, för vad ska jag annars säga till Krzystztof?" i huvudet. Som om det spelar roll: 43024 handlar om hur man kommer fram till en knapp att klicka på. Gör man det är kontot möjligen optimerat, annars inte. Oron sitter i: efter en stund, före frukost, springer jag ner till datorn och sätter på den, och låter min k. hustru ta hand om gröten till ungarna. Utan att egentligen veta hur det har gått till och verkligen utan att vilja det - för det är något jag har undvikit i hela mitt liv - har jag på något sätt hamnat i storfinansens, karriärvägens limbo, och det till och med utan möjlighet att göra karriär eftersom jag fortfarande är frilans till namnet.

Den vanligaste frågan en (litterär) översättare får är "Hur lång tid tar det egentligen att översätta en roman". Är man riktigt trött på att höra frågan och inte särskilt intresserad av personen som frågar blir svaret "Det beror på" eller "Tre månader". Hur det andra svaret någonsin kan godtas nickande (det är ju lite skillnad på att översätta Buddenbrooks på 1 000 sidor och att översätta en roman i Young Indiana Jones-seren på 150) är tämligen obegripligt men samtidigt roande. Menijallafall: eftersom jag inte översätter romaner (längre; har någon ett erbjudande att komma med kan jag definitivt överväga saken) utan facktexter skulle ett av de möjliga svaren kunna vara "Är jag själv inne i en Stor Berättelse har jag lyckats översätta 23 000 ord - det vill säga ungefär 120 000 tecken eller omkring fyra ark - under en dag, annars är det väl 3 000 ord".

Undrar hur just detta lilla informationsstycke skulle tas emot. Med ett klokt nickande, som om det man hade sagt vore lika simpelt och begripligt som R_μν=0, eller med en följdfråga?

Lobjörneborgen

Märkligt alltså: hur många gånger man än har hört Jan Lindblad vissla på teve är man aldrig beredd på att möta en lohona med unga på grusvägen. Ta-da-da-da-daa-da-daaa-da, en ingående kunskap i allt som In a monastery garden heter hjälper liksom inte. Frugan säger: titta, råttor (och menar rådjur). Glasögonlöst håller man med. Men ser ändå (eftersom styrkan trots allt inte överstiger 0,25 på Richterskalan) efter en stund att tofsarna på öronen (på femtio-sjuttiofem meters avstånd) nog förmodligen inte kan klassas som råttattiraljer.

Herre. Lodjur. På min gångväg. 7 000 steg krävs det för att kliva runt denna bana, som mig veterligen är 6 600 meter lång, vilket ger en steglängd om knappa metern (du med Program->Tillbehör->Kalkylatorn skrattar rått), och där ska inte finnas några lodjur. En björn kanske, för en sådan hade gnidit sig mot en buske för några år sedan här i trakten, en älg, visst, för några klarar sig undan de skjutglada här i trakten, en och annan räv, men inte ett lodjur.

Det var faktiskt - säger jag med mycken välskrivnad - jätteroligt.

Stå och spegla sig

Som straff har jag slutat lägga kaffe i sockret, börjat springa knappa sju kilometer varannan dag, göra väldigt ovanliga rörelser med mina ben och mäter mitt omfång med Store Toms regelbundenhet. Kaffet smakar inte så rävigt som jag hade trott, kräkset kommer aldrig ut trots att det gör sig påmint efter fyra och varje kilometer därefter, benen ser rätt okej ut i sina pendelrörelser och vikten är lägre än på många år, om än inte omfånget.

Sabla straff egentligen. Men ska man lägga om livsföring kan det vara bra att lägga endorfinerna där smärtan befinner sig tills smärtan avtar och metamorfosen hoppeligen är fulländad. Bli smärt vid fyrtiotvå års ålder, vem hade trott att jag skulle komma på den befängda idén? Dags att lägga på sig pondusen. Egentligen.

Bomullsdudden är mannens bästa vän. Om den är kvinnans.

Bättre och bättre dag för dag

Heter man Sigge kan man inte ha fel. Eller, tja, det kanske man kan. Heter man dessutom Fürst funkar osvikligheten sannolikt bättre. Dessutom hade han ett hårsvall mot slutet som inte stod min morfar efter.

Midsommarafton är den sekulära julafton. Inte för att det nu för tiden finns särskilt mycket som inte är sekulärt kring julen, men ändå. Midsommarafton är den sekulära julafton, med färre presenter. Ungefär lika mycket nubbe till sillen. Det som saknas - inte för att det är något att sakna - är den däst- och lojhet som brukar infinna sig efter det att barnen - själv får jag inte mycket numera - har fått sina presenter och förmåtts gå och lägga sig. Den nöjdhet som infinner sig efter att ytterligare en jul har genomlidits och genomgåtts.

Midsommaraftnar beter sig annorlunda. Då förväntas ingen sätta på sig en mask av glädje; då förväntas man inte ha några kvitton i plånboken för den händelse att någon skulle vilja byta sin lycka i mellandagarna.

Och just den här midsommarhelgen är särdeles speciell: inte bara har jag hittat hem efter att ha förvillat mig i stelheten i den sommarljusa natten, jag har även upptäckt att jag har haft nycklarna i fickan hela tiden. Här behövs ingen mask av glädje. Skråpuken är kastad: skåda nakenheten, med en liten kula till mage (den minskar) och allt.

Nu är jag inte vegan

men kan ändå fundera en hel del. Våndas, rentav. Över än det ena, än det andra.

Människan har det enkelt. Hon har Bibeln att skingra alla tvivel i. Eller Koranen, för all del. Bhagavadgita. Jag ä inte dö än, sa Janne Vängman. Ja, de evigt läsvärda orden är många och råden i dem likaså. Här i närheten är kanske Bibeln den källa som mest livets vatten öses ur, tätt följd av Janne Vängman, om inte sejdeln på Hamnkrogen. Och där finns en hel skapelseberättelse. Adam och revbenet, Eva. Långt tidigare, flera dagar, skiljs jord och himmel.

Men när man tittar på gullrankan vars kruka jag nyligen påpassligt förpassade utför stupet till den trappa jag dagligen äntrar ett otal gånger likt Moses Sinai berg ställer man sig ofrånkomligen frågan: hur ser krukväxternas teologi ut egentligen?

I mina hem har Herrens hemsökelser varit förtvivlat förutsägbara: långa eror av svårartad torka inskärpta av korta perioder av att stå upp till rothalsen i vätan. Aldrig någon växtnäring, ingen ny mylla, ständig halvdager, antingen på grund av rullgardinen eller att västerfönstret på innergården på understa våningen av ett sexvåningshus sällan ger chans att skåda solen. Vilken förtröstan på den himmelska makten föder det? Om vad sjungs lov och pris och till vad står garderobblommans längtan och håg?

Jag antar att ett otal religioner skulle kunna uppstå ur en sådan situation. De torktåliga rister på taggarna och tycker att det här var väl ingenting, de skuggtåliga funderar bara över sin grönska, medan de vekare skriker ut sin längtan till det överjordiska: kissa på mig, o herre, på det att jag må växa och frodas. Och dör med sina lansetthänder riktade mot ovan.

De är långlivade, mina andra krukväxter från den tiden, och har än tid att förmedla sina tankar. Kan jag prata med dem borde de inte hålla sig för goda att svara.

Egentligen publicerat den 11 juni 2007

Variant på en engelsk folkvisa:

Two blind mice
two blind mice
see how they run
see how they run
they both ran after the father's wife
who cut off his tail with a carving knife
have you ever you seen such a thing in your life
as one neutered mouse
one neutered mouse.

Jaja. Det här publiceras ju faktiskt hela fem dagar senare, och texten har hunnit bli mer än inaktuell. Falsk rentav. Men eftersom även Galileo Galilei hade fel och ändå har gått till historien som en gigant och har sitt finger utställt i närheten av Uffizierna (jodå, på naturvetenskapliga museet i Florens) är det förmodligen bäst att pubba sig i alla fall. Gigantism i efterhand. Mitt långfinger är inte så dumt heller.

Nyligen hörde jag historien bakom den ursprungliga varianten på den här visan. Vill minnas att det hade någonting med pesten att göra, men har som vanligt svårt för att erinra mig. Lite passande det med, men: det finns bot mot pest nu för tiden. Fågelinfluensa är en annan sak. Vogelgrippe.