Snartfyraåringen

är ganska besvärlig. Inte betedde jag mig så som snartfyraåring? Eftersom jag inte har något minne av det måste det väl vara så: jag blev inte tillsagd tio gånger på en kvart om att inte föra samtal skrikande utan att ta intryck av det, väl? Jag fortsatte väl inte att FRAMFÖRA ALLT JAG VILLE HA SAGT MED EN RÖST SOM BAR ÄNDA BORT TILL SÄTRA? Jag hade väl inte stampande raseriutbrott för att jag inte fick titta på teve på eftermiddagarna (knappast, eftersom det inte fanns någon teve på eftermiddagarna i min grå forntid)? Jag använde väl inte Sura Minen i tid och otid?

Det tär en aning med dessa i och för sig inte oväntade men ändå aldrig förutsägbara växlingar i humöret. Jag slår av lyssnarnerven i öronen, även om jag fortfarande hör ljudet. Mmmar och emmar. Knappast ägnat att skumma av nästanfyraåringens bubblande jäskar av motstridiga känslor.

Igår tog jag med henne till Coop Forum, där vi skulle inhandla en kompost modell större (det behövs, eftersom nästanfyraåringen många gånger tar för sig ordentligt av maten men betydligt mer sällan behagar äta upp den). Inne i detta väldiga kooperationstempel ropade hon strax från sin nedcabbade bilkundvagn: "Titta, en cykel!" Det retade lyssnarnerven och strax sprakade det till i neuronnätet; redan efter ett par steg hade jag inte bara hört utan även registrerat vad hon sa. Och tänkte, men den leda som ibland infinner sig inom föräldraskapets skål och vägg: "Nä." Inte för att jag inte trodde på att där fanns en cykel, men drygtfyrtiotvååringen kan vara lite barnslig.

Men så slog förnuftet - eller om det kanske var känslan - över och jag lät henne springa till cykeln, som visade sig vara en trehjuling (ja, de har lite svårt med termerna dessa nästanfyraåringar). Med en vädjande blick och med sitt numera välbekanta "Jag skulle nästan vilja ... nästan vilja ... skulle jag kunna få ..." höll hon i de vita handtagen till den blå cykeln (har väl lika svårt med termerna jag); det tog några sekunder medan mitt överjag (som förmanande påpekade att cykeln var till försäljning och skulle bli svårsåld för den stackars kooperationen om den såge ut att ha blivit lekt med) slogs med mitt id (som hånflabbande konstaterade att trehjulingen stod i en för den helt obekant avdelning med solstolar, glödlampor och annat mög som hade prissänkts för att ingen med full koll på multiplikationstabellen skulle kunna tänkas vilja frakta med sig något därifrån hem), men sedan fick hon en nick till svar: "Cykla på du, gumman!"

Den som någon gång har befunnit sig i en snärjd situation, antingen fysiskt (som här hemma, där alla rum är på pricken lika stora, 4 x 4 meter, med trösklar mellan och hundratals dörrar) eller psykiskt (du får inte titta på teve på eftermiddagarna för din hjärna kommer att koka sönder, rapporten måste vara klar i morgon), känner den eufori som sköljer fram som en svalkande bränning när väggarna plötsligt löses upp, landskapet öppnas och de oändliga vidderna breder ut sig: det är helt enkelt förbannat roligt att kasta sig upp på en cykel, eller en trehjuling, och tjutande av skratt pedala sig fram längs oändliga gångar och kasta sig in med en vild styresrörelse i sidogångar med tio-tolv meter höga torn av lagerhyllor med för säsongen svårsålda grillar och lekdammar, och det en sen söndagseftermiddag då regnet piskar ned utomhus och ingen med överjagets bastanta rumpa nedsjunken i högsätet skulle komma på tanken att göra något så prosaiskt som att gå och handla på stormarknad.

En riktigt bra far-dotter-stund, således. Ingenting som nästanfyraåringen lär komma ihåg - när vi väl kom hem igen tog det inte lång stund innan Sura Minen dök upp igen - men något jag kommer att behålla i kärt minne.

Dessutom fick jag med mig en 375 liters kompost hem.