Egentligen tänkte jag skriva något annat

men det får anstå.

På en utbildning - journalisthögskolan i Stockholm - var det någon mer litterärt bevandrad och intresserad av lärarna som nämnde att det bara finns sju - eller om det var elva eller något annat primtal - berättelser. Beskrivningen var en aning luddig och jag minns säkert fel, men det kan ha varit något i stil med Hämnd (med varianter på temat), Kärlek (med varianter på temat), Svek (med varianter på temat) osv. Antalet protagonister är tämligen bestämt, antagonistmängden likaså. Shakespeare lär ha avhandlat samtliga med bravur, jag vet inte, även om jag har läst Hamlet med lupp och tillgång till lexika av guds nåde. Hur jag än har fått allt detta om bakfoten - alltså inte enbart om Shakespeare - har jag nu en Stor Berättelse att förtälja. Abret är dock att det krävs ett visst mått av självutlämnande. Nej, inte idag. För övrigt kräver stoffet ett annat format än bloggens.

Därför får jag prata om något mer alldagligt. Översättarhelena talar inte särskilt ofta om hur det är att bedriva det valda yrket men är läsvärd ändå; hon är för övrigt tillfrågad av denna Googlehitler om hon vill arbeta för jordnötter och trumpeta någon gång ibland. För så är det: från en förhoppning om en dammig karriär bland partikelacceleratorer och män med lustiga frisyrer (vilket man inte behöver hoppas på i den branschen; det är ett faktum) är steget kanske bara ett tuppfjät till att bli ansvarig för allting som går att läsa om Google på svenska, men det var nog ändå en rätt rävskraj tupp som hoppade till.

Min k. hustru brukar skriva stämningstexter - eller i varje fall krydda sina texter med bilder för att accentuera den poäng hon ser framför sig - och jag ska väl inte vara sämre: jag vaknar och får efter en stunds desorientering den glasklara och oroliga tanken "Undrar om Teresa hinner leverera 43024 före COB idag, för vad ska jag annars säga till Krzystztof?" i huvudet. Som om det spelar roll: 43024 handlar om hur man kommer fram till en knapp att klicka på. Gör man det är kontot möjligen optimerat, annars inte. Oron sitter i: efter en stund, före frukost, springer jag ner till datorn och sätter på den, och låter min k. hustru ta hand om gröten till ungarna. Utan att egentligen veta hur det har gått till och verkligen utan att vilja det - för det är något jag har undvikit i hela mitt liv - har jag på något sätt hamnat i storfinansens, karriärvägens limbo, och det till och med utan möjlighet att göra karriär eftersom jag fortfarande är frilans till namnet.

Den vanligaste frågan en (litterär) översättare får är "Hur lång tid tar det egentligen att översätta en roman". Är man riktigt trött på att höra frågan och inte särskilt intresserad av personen som frågar blir svaret "Det beror på" eller "Tre månader". Hur det andra svaret någonsin kan godtas nickande (det är ju lite skillnad på att översätta Buddenbrooks på 1 000 sidor och att översätta en roman i Young Indiana Jones-seren på 150) är tämligen obegripligt men samtidigt roande. Menijallafall: eftersom jag inte översätter romaner (längre; har någon ett erbjudande att komma med kan jag definitivt överväga saken) utan facktexter skulle ett av de möjliga svaren kunna vara "Är jag själv inne i en Stor Berättelse har jag lyckats översätta 23 000 ord - det vill säga ungefär 120 000 tecken eller omkring fyra ark - under en dag, annars är det väl 3 000 ord".

Undrar hur just detta lilla informationsstycke skulle tas emot. Med ett klokt nickande, som om det man hade sagt vore lika simpelt och begripligt som R_μν=0, eller med en följdfråga?