Det är ändå något visst med Göteborg.
I alla fall händer något med mig när jag kommer hit. Om någon skulle drista sig att beskriva mitt normala förhållande till människor jag träffar i transaktionssammanhang - en dosa snus i kiosken, för att ta ett aktuellt och brännande exempel - vore jag inte förvånad om det bleve med orden "artig med drag åt butterhet". Det är förvisso inte den bild jag har av mig själv, och den synen är besläktad med att jag anser mig ha en atlets kropp, låt vara in spe.
Men i Göteborg kan jag inte undvika att berömma pressbyråexpediten för att hon med schvung och kläm snabbt som ögat räknar fram växeln på en femhundring för en dosa rapé och en flaska vatten och får något glatt tillbaka, och några minuter senare, på apoteket, gläds jag åt att min beställning av mitt favoritläkemedel, en tub treo citrus, expedieras genom en halv böj.
En viss matematisk mognad krävs för att förstå att det här är roligt.
Sånt är trevligt. Det får mig i en sådan stämning att jag hoppas att det skulle föranleda en göteborgsk bekants beskrivning av mig som "artig med drag åt hjärtlighet".
† Nu skulle det givetvis finnas en bild av huset här, men den ligger i kameramobilen och går inte att få ur därifrån förrän i morgon. Fortsättning följer.
