2007-09-29

Hotellet

har en lång, lång, lång terrass på sjunde våningen som vi delar med de övriga gästerna. Där sitter Kjell Bergqvist och dricker kaffe, rapporterar svärmodern.

Och mycket riktigt: när jag en stund senare blir nedskickad till det sedan länge stängda frukostrummet på jakt efter bra frukt att ge bebisen och kaffe till svärmodern går KB ut ur grannrummet och ställer sig att vänta på hissen. Han hälsar glatt godmorgon.

Jag konstaterar så glatt jag kan att det nog börjar närma sig lunch trots allt, och jag tror KB förstår vad jag menar med det. Sedan berömmer vi bägge den fina terrassen, där det är skönt att sitta när solen tittar fram. Något som inte direkt är att vänta sig i Göteborg, anmärker jag lite förnumstigt, och KB håller åter glatt med.

Ja, se det var kändisspaningen och -pratningen för den här bokmässan. Om man nu inte räknar att Gösta Ekman och Marie-Louise de Geer Bergenstråhle glatt spanade in frugan när hon härmade drygtettåringens mesta sätt att kommunicera, nämligen att skjuta fram underkäken så långt det bara går och säga "ajajajajajajajajaj".

Undrar om de bloggar om det. Glatt.

Bloggträff

blev det på Gyllene Prag, och där satt jag och var tvungen att medge att jag nog egentligen inte bloggar. I alla fall inte med någon överdriven regelbundenhet. Men mötet med alla dessa skrivfantomer förpliktar, så nu morgonen efter tar jag mig samman och skriver de senaste tre dygnens inlägg, alla på en gång, och antedaterar hej friskt.

Mötet var hemskt trevligt med både nya och gamla bekantskaper. Lotta från JMK visste jag absolut att jag borde känna igen, och det gjorde jag ju, och Sofie var en trivsam stolsgranne. IT-mamman satt också där, och långt bort bebisrunda Petra. Ja, och så fanns där en ohemul massa andra människor som jag inte pratade ett dugg med men som jag har ett nästan dagligt umgänge med ändå.


Den panerade osten satt som en smäck, och det samlades raskt in pengar för att jag fick betala de tre ölen som någon glömde att h*n druckit. Mot slutet av kvällen - det slut av kvällen som småbarnsföräldrarna kallar slutet av kvällen i alla fall, det som föregår utgången på Park - kände jag mig som på bilden, och än bättre blev det efteråt.

2007-09-27

Bokmässefrukost


Bullen var god, men kexchokladen har jag sparat. Det är en dag i morgon också.

2007-09-17

Snartfyraåringen

är ganska besvärlig. Inte betedde jag mig så som snartfyraåring? Eftersom jag inte har något minne av det måste det väl vara så: jag blev inte tillsagd tio gånger på en kvart om att inte föra samtal skrikande utan att ta intryck av det, väl? Jag fortsatte väl inte att FRAMFÖRA ALLT JAG VILLE HA SAGT MED EN RÖST SOM BAR ÄNDA BORT TILL SÄTRA? Jag hade väl inte stampande raseriutbrott för att jag inte fick titta på teve på eftermiddagarna (knappast, eftersom det inte fanns någon teve på eftermiddagarna i min grå forntid)? Jag använde väl inte Sura Minen i tid och otid?

Det tär en aning med dessa i och för sig inte oväntade men ändå aldrig förutsägbara växlingar i humöret. Jag slår av lyssnarnerven i öronen, även om jag fortfarande hör ljudet. Mmmar och emmar. Knappast ägnat att skumma av nästanfyraåringens bubblande jäskar av motstridiga känslor.

Igår tog jag med henne till Coop Forum, där vi skulle inhandla en kompost modell större (det behövs, eftersom nästanfyraåringen många gånger tar för sig ordentligt av maten men betydligt mer sällan behagar äta upp den). Inne i detta väldiga kooperationstempel ropade hon strax från sin nedcabbade bilkundvagn: "Titta, en cykel!" Det retade lyssnarnerven och strax sprakade det till i neuronnätet; redan efter ett par steg hade jag inte bara hört utan även registrerat vad hon sa. Och tänkte, men den leda som ibland infinner sig inom föräldraskapets skål och vägg: "Nä." Inte för att jag inte trodde på att där fanns en cykel, men drygtfyrtiotvååringen kan vara lite barnslig.

Men så slog förnuftet - eller om det kanske var känslan - över och jag lät henne springa till cykeln, som visade sig vara en trehjuling (ja, de har lite svårt med termerna dessa nästanfyraåringar). Med en vädjande blick och med sitt numera välbekanta "Jag skulle nästan vilja ... nästan vilja ... skulle jag kunna få ..." höll hon i de vita handtagen till den blå cykeln (har väl lika svårt med termerna jag); det tog några sekunder medan mitt överjag (som förmanande påpekade att cykeln var till försäljning och skulle bli svårsåld för den stackars kooperationen om den såge ut att ha blivit lekt med) slogs med mitt id (som hånflabbande konstaterade att trehjulingen stod i en för den helt obekant avdelning med solstolar, glödlampor och annat mög som hade prissänkts för att ingen med full koll på multiplikationstabellen skulle kunna tänkas vilja frakta med sig något därifrån hem), men sedan fick hon en nick till svar: "Cykla på du, gumman!"

Den som någon gång har befunnit sig i en snärjd situation, antingen fysiskt (som här hemma, där alla rum är på pricken lika stora, 4 x 4 meter, med trösklar mellan och hundratals dörrar) eller psykiskt (du får inte titta på teve på eftermiddagarna för din hjärna kommer att koka sönder, rapporten måste vara klar i morgon), känner den eufori som sköljer fram som en svalkande bränning när väggarna plötsligt löses upp, landskapet öppnas och de oändliga vidderna breder ut sig: det är helt enkelt förbannat roligt att kasta sig upp på en cykel, eller en trehjuling, och tjutande av skratt pedala sig fram längs oändliga gångar och kasta sig in med en vild styresrörelse i sidogångar med tio-tolv meter höga torn av lagerhyllor med för säsongen svårsålda grillar och lekdammar, och det en sen söndagseftermiddag då regnet piskar ned utomhus och ingen med överjagets bastanta rumpa nedsjunken i högsätet skulle komma på tanken att göra något så prosaiskt som att gå och handla på stormarknad.

En riktigt bra far-dotter-stund, således. Ingenting som nästanfyraåringen lär komma ihåg - när vi väl kom hem igen tog det inte lång stund innan Sura Minen dök upp igen - men något jag kommer att behålla i kärt minne.

Dessutom fick jag med mig en 375 liters kompost hem.

2007-09-03

Egentligen tänkte jag skriva något annat

men det får anstå.

På en utbildning - journalisthögskolan i Stockholm - var det någon mer litterärt bevandrad och intresserad av lärarna som nämnde att det bara finns sju - eller om det var elva eller något annat primtal - berättelser. Beskrivningen var en aning luddig och jag minns säkert fel, men det kan ha varit något i stil med Hämnd (med varianter på temat), Kärlek (med varianter på temat), Svek (med varianter på temat) osv. Antalet protagonister är tämligen bestämt, antagonistmängden likaså. Shakespeare lär ha avhandlat samtliga med bravur, jag vet inte, även om jag har läst Hamlet med lupp och tillgång till lexika av guds nåde. Hur jag än har fått allt detta om bakfoten - alltså inte enbart om Shakespeare - har jag nu en Stor Berättelse att förtälja. Abret är dock att det krävs ett visst mått av självutlämnande. Nej, inte idag. För övrigt kräver stoffet ett annat format än bloggens.

Därför får jag prata om något mer alldagligt. Översättarhelena talar inte särskilt ofta om hur det är att bedriva det valda yrket men är läsvärd ändå; hon är för övrigt tillfrågad av denna Googlehitler om hon vill arbeta för jordnötter och trumpeta någon gång ibland. För så är det: från en förhoppning om en dammig karriär bland partikelacceleratorer och män med lustiga frisyrer (vilket man inte behöver hoppas på i den branschen; det är ett faktum) är steget kanske bara ett tuppfjät till att bli ansvarig för allting som går att läsa om Google på svenska, men det var nog ändå en rätt rävskraj tupp som hoppade till.

Min k. hustru brukar skriva stämningstexter - eller i varje fall krydda sina texter med bilder för att accentuera den poäng hon ser framför sig - och jag ska väl inte vara sämre: jag vaknar och får efter en stunds desorientering den glasklara och oroliga tanken "Undrar om Teresa hinner leverera 43024 före COB idag, för vad ska jag annars säga till Krzystztof?" i huvudet. Som om det spelar roll: 43024 handlar om hur man kommer fram till en knapp att klicka på. Gör man det är kontot möjligen optimerat, annars inte. Oron sitter i: efter en stund, före frukost, springer jag ner till datorn och sätter på den, och låter min k. hustru ta hand om gröten till ungarna. Utan att egentligen veta hur det har gått till och verkligen utan att vilja det - för det är något jag har undvikit i hela mitt liv - har jag på något sätt hamnat i storfinansens, karriärvägens limbo, och det till och med utan möjlighet att göra karriär eftersom jag fortfarande är frilans till namnet.

Den vanligaste frågan en (litterär) översättare får är "Hur lång tid tar det egentligen att översätta en roman". Är man riktigt trött på att höra frågan och inte särskilt intresserad av personen som frågar blir svaret "Det beror på" eller "Tre månader". Hur det andra svaret någonsin kan godtas nickande (det är ju lite skillnad på att översätta Buddenbrooks på 1 000 sidor och att översätta en roman i Young Indiana Jones-seren på 150) är tämligen obegripligt men samtidigt roande. Menijallafall: eftersom jag inte översätter romaner (längre; har någon ett erbjudande att komma med kan jag definitivt överväga saken) utan facktexter skulle ett av de möjliga svaren kunna vara "Är jag själv inne i en Stor Berättelse har jag lyckats översätta 23 000 ord - det vill säga ungefär 120 000 tecken eller omkring fyra ark - under en dag, annars är det väl 3 000 ord".

Undrar hur just detta lilla informationsstycke skulle tas emot. Med ett klokt nickande, som om det man hade sagt vore lika simpelt och begripligt som Rμν=0, eller med en följdfråga?

2007-09-02

Lobjörneborgen

Märkligt alltså: hur många gånger man än har hört Jan Lindblad vissla på teve är man aldrig beredd på att möta en lohona med unga på grusvägen. Ta-da-da-da-daa-da-daaa-da, en ingående kunskap i allt som In a monastery garden heter hjälper liksom inte. Frugan säger: titta, råttor (och menar rådjur). Glasögonlöst håller man med. Men ser ändå (eftersom styrkan trots allt inte överstiger 0,25 på Richterskalan) efter en stund att tofsarna på öronen (på femtio-sjuttiofem meters avstånd) nog förmodligen inte kan klassas som råttattiraljer.

Herre. Lodjur. På min gångväg. 7 000 steg krävs det för att kliva runt denna bana, som mig veterligen är 6 600 meter lång, vilket ger en steglängd om knappa metern (du med Program->Tillbehör->Kalkylatorn skrattar rått), och där ska inte finnas några lodjur. En björn kanske, för en sådan hade gnidit sig mot en buske för några år sedan här i trakten, en älg, visst, för några klarar sig undan de skjutglada här i trakten, en och annan räv, men inte ett lodjur.

Det var faktiskt - säger jag med mycken välskrivnad - jätteroligt.