Stå och spegla sig

Som straff har jag slutat lägga kaffe i sockret, börjat springa knappa sju kilometer varannan dag, göra väldigt ovanliga rörelser med mina ben och mäter mitt omfång med Store Toms regelbundenhet. Kaffet smakar inte så rävigt som jag hade trott, kräkset kommer aldrig ut trots att det gör sig påmint efter fyra och varje kilometer därefter, benen ser rätt okej ut i sina pendelrörelser och vikten är lägre än på många år, om än inte omfånget.

Sabla straff egentligen. Men ska man lägga om livsföring kan det vara bra att lägga endorfinerna där smärtan befinner sig tills smärtan avtar och metamorfosen hoppeligen är fulländad. Bli smärt vid fyrtiotvå års ålder, vem hade trott att jag skulle komma på den befängda idén? Dags att lägga på sig pondusen. Egentligen.

Bomullsdudden är mannens bästa vän. Om den är kvinnans.