Nu tycker jag inte att DN:s kulturchef är en idiot i vanliga fall, men i en liten blänkare i söndags uttryckte hon - säkert inte som pendang till mitt inlägg från i juni i fjol (tänk vad tiden går) om det från ett judiskt par under senaste världskriget stulna konstverket - förhoppningen om att någon skulle bestämma en internationell preskriptionstid efter vilken rättmätiga ägare eller deras avkomlingar inte längre skulle ha rätt att kräva tillbaka knyckta konstverk. Det kan i och för sig vara värt att diskutera, men att som kulturchefen ge detta uttrycket
Det är dags att komma överens om en internationell preskriptionstid innan alla museer länsas. Advokaterna kommer att bli rikare, men kulturen fattigare.
är ändå ett klavertramp av grova mått.
För om det nu är så att
alla museer skulle
länsas av tillgodosedda krav på att få stulna konstverk tillbaka, då borde rimligen diskussionen
först gälla på vilken moralisk fot museerna står: om allt eller väldigt mycket av konsten är stulen har uppenbarligen brott begåtts systematiskt, även om det skulle vara i god tro.
Nej, Maria Schottenius vet förstås mycket väl att alla museer inte skulle länsas, för det lär inte finnas så värst många stulna verk bland skatterna. Men hon uttrycker sig så för att framföra åsikten att enskilda krav inte ska få vara starkare än de allmännas: kulturen - som tydligen bara är kultur om den finns till allmän beskådan i av samhället ägda och inredda lokaler, vilket är en löjlig tanke - skulle ju bli fattigare.
Inte ens det är särskilt imponerande. Nu må du, kära läsare, tro att jag är allmänt kulturfientlig, och tro det då om du har lust. Men faktum är ändå att det finns så ofantligt många målarkluddar och skulptörer och performancekonstnärer
ad infinitum ad nauseam, skickliga och dilettanter, mediahungriga och tillbakadragna, giganter och myror, att museerna har tillgång till ett ofantligt utbud av intressant och ointressant konst, oavsett om en eller annan tavla lämnas bort. Kulturen går inte under för att ett av Emil Noldes verk försvinner från museiväggarna, om det nu gör det. Om inte annat tillkommer nya verk. Vid den senaste okulära besiktningen stod det dessutom klart i alla fall för mig att väggytan på Moderna museet inte ens tillnärmelsevis närmar sig oändligheten.
Låt inte stölden av Silverbibeln från Prag tjäna som prejudikat för hur konst - och folk - ska behandlas. Preskriptionstider får diskuteras ur praktisk synvinkel - bevisläget och annat kan göra processen ytterst besvärlig när för lång tid har gått - men inte genom filtret av att det allmänna har oavvisligt företräde framför det enskilda. Det är lika möjligt att internationellt komma överens om att verken helt enkelt lämnas tillbaka utan prut eller klagan.
