Freden i Brömsebro

Fingeravtrycket av en PIN-kod.

har jag ingen aning om när timade (och inte heller att kriget som föregick det kallas Torstensons). Inte heller när Petrarca gick ur tiden. Få är mina aningar om utgivningsåret för Don Quijote, annat än att det nog var på 1500-talet.

Än svårare är det att sia om framtiden. Om 2009 finns redan en del att säga, som att vi kommer att genomföra ett partiellt stambyte och samtidigt bygga om ett badrum här hemma, att vi (eller jag, då) kanske ska åka till Mallorca på ovanliga vägar; det är troligt att jag befinner mig mitt i livet eller ett hyfsat närmevärde därtill.

2010, 2011, 2050, 3647? Inget att hänga upp det på. 7893? Svårt att säga något bestämt om, ens med en hebreisk kalender.

Men idag har jag ändå vunnit högsta vinsten i betalkortspinkodlotteriet.

idioter finns det överallt

Som Cornelis läser jag i bladet om det senaste lustmordet: det är Lars Nittve som försvarar att Moderna inte återlämnar en målning av Emil Nolde till den judiska familj från vilken målningen (och mycket annat) stals under 1930-talet med motiveringen att de har en advokat som tar 40-50 procent av värdet av allt han lyckas återbörda till familjen.

Herregud vilken tjänste(manna)ande. Här har familjen bett en person att försöka se till att de får tillbaka vad som har rövats från dem, och det i sig är en anledning att inte ge dem det. Jag förmodar att gången skulle te sig fullkomligt rimlig även i domstolssammanhang, även i Lars Nittves ögon: den oskyldigt morddömde ignoreras, för han har ju för tusan anlitat en advokat som – huvva! – tar betalt för sina tjänster, en andel av skadeståndet från staten, säg. Det går ju inte an, inte kan det bli rättvist inte. Sitt i finkan i ytterligare fem år, trots att vi vet att du är oskyldigt dömd, nu när du har varit korkad nog att be en person om hjälp mot vederlag.

Förbannade djävla pucko, ge tillbaka målningen och det meddetsamma, särskilt som det nu otvivelaktigt faktiskt är så att målningen är stulen från familjen.

redde hon med mjuka händer ömt vårt bo

Det påstås och sägs.

Räfsan far med ilskna tag. Fler scillor än vad som vore nödvändigt upplever ofrivillig coitus interruptus. Deras blå kronor försvinner in bland de hopsamlade, nerviga asplöven, kontrasterar skönt mot den upprivna mossan.

På baksidan av huset finns sedan 20 år ett par stora grävlingsgryt. Inhysingarna är försvunna sedan ungefär lika lång tid. Om sommaren växer gräset så högt att hålen är osynliga för den oinvigde. För springande barnfötter en benbrottsfara. Funderar på att köpa en styv halv grushög – en referens till en Augustvinnare där – och lite jord för att fylla igen dem.

Duktiga dottern hjälper till att gå med såll efter såll över vägen och in i sjukhusparken. Eller följer med, för sållet är tungt, trots att löven är torra, och inte tympligt. Ordet "uberous", det nyupptäckta Rothska, far in i huvudet igen. Ner med innehållet i kvarterets improviserade lövkompost, varnar dottern för de huggormar som här kan ha eller ha haft en trygg vinterboning. Hon studsar glatt vidare.

Knoppar sväller men brister ännu inte.

där uppe hos Maria

Öppnar dörren till herrmuggen på den välbesökta vägkrogen i Hummelsta. Den starka doften slår mot mig: något toa-lukta-gott som tar sin gärning på alltför stort allvar. En minnesbild fladdrar förbi: fjärilarna – särskilt påfågelsfjärilen – på pappkartongerna med något liknande men säkert giftigare sjuttiotalspreparat. Min barndoms toadoft, ett tag.

Här strax utanför trädgårdarnas Enköping är valfriheten större än därhemma. Tre stängda dörrar till lika många figgor. Kemiindustrins esterfester fläktar bort alla ledtrådar: bakom vilken dörr ska det aktuella behovet förrättas? Snabb analys. Mittdörren är enklast att komma åt och därför förmodligen på nära håll släkt med svängdörren. Den första är besvärlig att öppna, eftersom ytterdörren måste stängas först. Den längst bort nästan lika lättillgänglig som den i mitten. Alltså den första? Nej: de som struntar i allt går i mitten och de som ägnar saken enbart en flyktig tanke väljer den besvärligaste. Alltså den bortersta.

Dit, öppna, knäpp upp, kiss.

Fräscha toaletter i Hummelsta, men håll för näsan: väldoften är en tung nosring.

det stormar över taken med stora segels brus

Varför talar ingen om Anders Österling längre?

Jag sitter med ryggen åt hans verk som kom ut 1940, Livets värde. Eftersom Horisonter kom ut året innan kan jag gott föreställa mig var han har hämtat om inte stoffet så i alla fall tonen. 56 år gammal har han tyckt sig passera ett krön och kommit i obegaglig rullning:

Människa, beklaga dig:
du är född igår,
och i morgon redan
har du gråa hår.
Livstörsten bränner dig —
när du når till musten
av det röda vinet,
är bägaren brusten.

Trädet, den tryggaste
varelse du vet,
ger dig samma visshet,
att allt är ovisshet.
Trösterikt susande,
stort i sin vila,
skall det likväl stupa
för blixt eller bila.

Och så vidare, i just den dikten.

Ja herre, åren går: idag fyller min inte särskilt stora syster 46 år. Tio år yngre än gamle Österling (som hade 41 år kvar att leva och därför kanske kunde mildra sin krigs- och livsleda något med miraklet på is året före den lite sorgligare tilldragelsen) då det här ovan begav sig.

Det firar vi med puka och trumpeter
och såna där, vad är det de heter,
små serpentiner som rullas tillbaka
av barnen, så, låt tårtan nu smaka!
Påskmusten flödar, här finns inga asketer —
vad är det bra för, såna dumheter
ta en tretår, ta bulle och kaka
kyss hustrun, här är ingen likvaka.

Tänk nu på att Anders Österling hade lite mer tid på sig att skalda innan ni jämför den litterära kvaliteten. Beröm mig hellre för att mina rader är längre och rytm och meter sämre.

En annan gång tar jag mig an Bruno Öijer. Han står bakom Österling i bokhyllan. Bäva månde, och så vidare.

de vita fjärilarnas dag är här med allt sitt fladder

– Jag hittade inte provrummet, men det var ju där, konstaterar Glädjeflickan efter att ha gjort en extra lov runt rulltrappan på Topshops undervåning.

Vi är på jakt efter en gul eller grå kjol. Vi har visserligen just varit hos en sefardisk jude med en blick som skulle få vilka damråttor som helst att springa fram från sina gömställen på sängar och vid kommoder, men kjolar kan det inte gå att ha för många.

Vad ska man med den här till?

Sedan ska det accessoaras. Det går ju inte att köpa nytt utan att ha någon färg som passar till. Skor eller något piffigt upptill, någon båbel kanske, ett band att knyta runt handleden, en doft som passar.

Jag klagar inte. Jag är en tålig medshoppare. Jag brister oanmodat och på fråga ut i omdömen. Det var snyggt, det passade inte benformen, den färgen harmonierar med den glittriga mascaran. Otaliga är de timmar jag utan knot och med en hel del nöje har tillbringat med att se en lagom stor skara kvinnor jag har tyckt om och älskat ömsom våndas ömsom glädjas över vad de ska ha på sig och vad de inte hittar.

Men jag då? Mannen? En klocka till? Men jag har gjort mig av med tidsberoendet, vad ska jag med en klocka?

Det är orättvist. Jag är drabbad. Jag är kränkt. Jag är modern. Jag är fadern.

Förhållandet är sällan det omvända. Få är de kvinnor som jag har tyckt om och älskat som utan knot suttit och väntat medan jag har brustit ut i någon abstrakt svettning över vad jag ska ha på mig och vad som skulle kunna passa till det jag redan har hittat. Men det är knappast deras fel. Tävlinginstinkten brukar slå till: har jag inte inom en minut funnit det minsta som verkar intressant i en affär går jag därifrån.

Det här är ju bra mycket roligare

Icke desto mindre: utbudet för karlar är tämligen påvert. När jag mitt i krisernas kris härom året försökte förnya mig stilmässigt (i vikt rasade jag tretton-fjorton kilo) var allt jag kunde hitta som var riskfyllt och outré ett par skära skjortor, den ena med trycket på avigan. Snygga, visst, men skulle jag hitta något till dem var jag utlämnad till det gamla vanliga: blå eller grå eller möjligtvis svarta byxor, grå eller svarta eller möjligtvis blå strumpor, svart eller blå eller möjligtvis grå jacka eller rock. En del ribbat, en del oribbat. Kanske ett V eller ett O i halsen.

Och så en klocka, förstås. Gråsvartblå.

Nedrans trist alltihop. Inte ens i det mansmagasin jag köpte under krisernas kris (en vass en) visste någon råd: den var grå rakt igenom.

Å andra sidan är åtminstone jag - och nu uttalar jag mig strax för hela manssläktet - tämligen lugn av mig, och denna inre frid som vi män har är kanske det pris vi får betala för att slippa springa omkring och accessoara.

Jag känner dock på mig att det finns pengar att tjäna här någonstans.

hand i hand, hållplats till hållplats

Det är ändå något visst med Göteborg.

I alla fall händer något med mig när jag kommer hit. Om någon skulle drista sig att beskriva mitt normala förhållande till människor jag träffar i transaktionssammanhang - en dosa snus i kiosken, för att ta ett aktuellt och brännande exempel - vore jag inte förvånad om det bleve med orden "artig med drag åt butterhet". Det är förvisso inte den bild jag har av mig själv, och den synen är besläktad med att jag anser mig ha en atlets kropp, låt vara in spe.

Men i Göteborg kan jag inte undvika att berömma pressbyråexpediten för att hon med schvung och kläm snabbt som ögat räknar fram växeln på en femhundring för en dosa rapé och en flaska vatten och får något glatt tillbaka, och några minuter senare, på apoteket, gläds jag åt att min beställning av mitt favoritläkemedel, en tub treo citrus, expedieras genom en halv böj.

En viss matematisk mognad krävs för att förstå att det här är roligt.

Och nu när jag sitter i rum 446 på Elite plaza hotel med Glädjeflickan och råkar kasta en blick ut upp mot Otterhällan (Kungshöjd mao.) ser jag bland de i övrigt visserligen rätt trista fastigheterna ett hus† där någon har beställt och någon annan konstfärdigt har huggit in de första 260 decimalerna av π (varav jag bara hade memorerat 1415926535, så här finns alla möjligheter till ytterligare inlärning).

Sånt är trevligt. Det får mig i en sådan stämning att jag hoppas att det skulle föranleda en göteborgsk bekants beskrivning av mig som "artig med drag åt hjärtlighet".

† Nu skulle det givetvis finnas en bild av huset här, men den ligger i kameramobilen och går inte att få ur därifrån förrän i morgon. Fortsättning följer.

själv bloggar jag inte mycket ...

… men det gör Glädjeflickan, och nu har hon stött på ett problem med att ett av hennes inlägg eventuellt kan vara för långt för att vara till glädje för den större läsekretsen. Och då behöver hon en teknisk - nåja - lösning som gör att hon så att säga kan dela upp - eller åtminstone dölja - en del av texten för den som inte är intresserad av att plöja hela fältet utan bara ett par fåror. Så här ungefär.

Jaja, då verkar det fungera hjälpligt. Det återstår att se hur det tas emot i Glädjehuset. Gån nu man och kvinn ur huse och berätten om allt det oerhört intressanta som går att läsa här.

förbannade bulldjävlar

Alla andra gör det, tycks det: skriver om vad som händer i deras kök. Flygrädd som jag är hyser jag inga betänkligheter att hoppa på det tåget. Ämnet är lika brännande som den plåt med misslyckade kanelbullar som just har tagits ur ugnen.

En lat gynnare

Att just bullar ska vara så ohemult knivigt begriper jag helt enkelt inte. Javisst, jästen var lika försenad (dvs. utgången) som de flesta SJ-tåg, men jag hade ändå dagen innan smält smör blandat ut jäst hällt i mjöl kört med maskin duttat i mjöl kört maskin duttat i mjöl fått en makalöst smidig deg tillverkat kuvertbröd med jäst av samma gerontologiska snitt, och si, det gick minsann utmärkt. Men så fort alla ingredienser får klart för sig att målet med knådandet ältandet rullandet är ett bullande, ja, då protestantar och beter de sig som någon amerikansk mellannordvästernstat: ligger platt mot marken och vägrar resa sig, trots att ärtan eller saltgurkan killas med kilovis med socker. Pfft. Luften går ur, om den någonsin är där, och jästarmén lämnar byggnaden och begår kollektiv harakiri.

Förbannade bulldjävlar. Den enda råden är att äta upp samtliga 40 medan de är någorlunda ugnsvarma, för fryser man dem bättrar de på konceptet och torkar sig själva samtidigt. Inte ens kaffe-med-mjölk gör dem till någon glädje.

Ser det framför mig: en mjölig Ernst-Hugo på Haglunds pinne, ser tvärs över Björns trädgård. Väter sina stora läppar. "Bulldjävlar."

utfästelser

En bro nära Perm. Den har ingenjörn inte byggt

Vi åkte till stora staden och träffade ingenjörn, greven plast och jag (höll jag på att säga, men vi var Leibniz jr och Pumran). Ingenjörn var på osedvanligt sprudlande humör - men den som kan bygga broar har ingen anledning att vara bekymrad - och berättade utförligt om sin senaste resa, till Venezuela, och underhöll dessutom med berättelser om andra världsdelar och länder han besökt sedan han upptäckt globetrottandets nöjen. Och allt hade varit gott och väl med bara det, men efter ett kort uppehåll i allas ordflöden - som väl avbröts av chicken korman och sizlaren och räkcocktailen och kingfishern - började han även beskriva sina nyårslöften till sig själv.

Ingenjörn är en sån person som sprungit runt varje nyårsafton och bjudit alla att smaka på ett äpple, eftersom det ska bringa tur inför nästa år. Välvilligt om än klentroget har de flesta låtit sig trugas. Tuggan går ju trots allt att skölja ner med champagnen. Lite new ageigt, kan tyckas, och inte riktigt längs den rationella linje det går att förvänta sig att en tekniker ska följa men samtidigt älskvärt.

På nyår ska folk sluta röka och komma i form inför badsäsongen. Någon gång har jag hört talas om någon som bestämde sig för att börja röka och sluta vara i form (försöket sägs ha lyckats). Även ingenjörn har haft en släng av en liknande sjuka. Men det här året hade han avlagt nyårslöften som inte bara var allt annat än högtflygande och ouppnåeliga, de lät även rätt roliga.

Jodå, visst skulle han gå ner sju kilo till midsommar, men det är knappast någon omöjlighet. Men utöver detta tämligen slätstrukna löfte skulle han, inte i någon särskild ordning, lära sig hieroglyfer, lära sig crawla 250 meter, lära sig rida och göra någonting mer som tyvärr har fallit ur minnet. Och det var faktiskt väldigt inspirerande. Ingenjörn är nämligen en handlingens man när han sätter den sidan till och jag hyser inga tvivel om att han inom kort faktiskt kommer att ha lärt sig crawla 250 meter, ha bemästrat grunderna i rytteriet, fått bukt med mer än ett tjogtal hieroglyfer (även om han hittills bara har läst tre sidor i den tjocka bok i ämnet han har på nattygsbordet), genomfört det där som har fallit mig ur minnet och kanske, kanske till och med börjat gå ned i vikt också. Men viktigare än ingenjörns handlingskraft är nog trots allt att dessa löften är så konkreta: att sluta röka innebär inte bara att inte bära med sig cigaretter och aldrig använda en tändare utan att ändra en hel livsstil, bryta en vana, tänka i nya banor, göra någonting annat än att röka, och detta annat är sällan formulerat.

Bilden lånad härifrån.

Inspirerande, som sagt var. Nu radar jag inte upp alla de saker jag ständigt tänker att jag ska göra men aldrig gör, utan nämner bara de två saker som faktiskt kommer att inträffa: jag ska lära mig latin på egen hand - och det är en sak jag har begrundat länge, länge - och jag ska tillsammans med Glädjeflickan lära mig nederländska. Två språk, således, bägge hittills helt undflyende men helt möjliga att nå. Sunt pueri pueri, visst, men böckerna är införskaffade och glädjen står högt i tak. Och för övrigt gäller även sunt puellae puellae.

tolkningar

Jaja, jag sa att jag inte skulle springa iväg till Jungs drömtydningsbok och det har jag heller inte gjort. Men plötsligt insåg jag hur uppenbart det var med persongalleriet i det förra inlägget, Gorbatjov, Saddam och kemiske Ali. Det är ju Knatte, Fnatte och Tjatte! Larry, Moe och Curly! Och den sovande mullan med pontifikatet, den som docerar och är pompös åtminstone i vaket tillstånd och som räddas från att krossas i fallet, det är ju jag det.

Det är ju en fantastiskt rolig bild av hela förloppet. Rentav tröstande!

Larry, Moe och Curly
Moe: This is my brainchild!
Curly: Ah, you're not even married!

drömmar

Personerna på bilden har verkligen
inget med mina drömmar att göra.

Klockan är missinassa - ett par minuter över två närmare bestämt - och jag har precis vaknat efter att i tur och ordning ha drömt om a) att Gorbatjov står med ett gäng andra vid det här laget gamla politbyråmedlemmar (de var unga när Gorbatjov var det) på ett tak någonstans och skriker ner, varpå nästan alla får skallen avskjutna. Gorbatjov kastar sig ned med huvudet före genom ett håll, tätt följt av mitt drömjag, som inte tycker att det där taket är en så fantastiskt väl vald plats att vara på. De sammansvurna har, visar det sig, planerat att mörda en mulla eller ayatollah eller nåt i den stilen. Han sover sittande på en cirkelrund, grön säng med fantastiskt välsmorda hjul eller om han helt enkelt befinner sig på ett gigantiskt luftkuddebord. En puff och han glider sakta iväg mot ett fall på tjugo meter. Innan han slår i marken och dör räddas han av en jättelik hand. 2) En film av Saddams hängning, som jag lyckades stänga av – det var någon enorm videohistoria utan i synfältet synliga reglage – efter stora problem eftersom jag inte ville se den. 3) Likaledes en film av kemiske Alis† hängning, som jag däremot inte lyckades knäppa av utan som jag var tvungen att stänga ute genom att blunda och trycka fingrarna mot öronen och säga la-la-la-la-la, men inte förrän jag hade sett hans gravt misshandlade ansikte och ofantliga ångest. Jag lyckades inte stänga ute ljudet helt av skrik och av vad som lät som en Aktuelltreporters löpande kommentar. Däremot vaknade jag, badande i svett. Något jag för övrigt gör ofta, utan att minnas vad jag har drömt.

Man kanske kan dra slutsatsen att jag drömmer mardrömmar ofta. Det är väl en avspegling av mitt inre liv, kantänka, som är mer turbulent än det borde och behöver vara, men förmodligen även att jag har ett väldigt tjockt och varmt duntäcke. Nuförtiden är jag dock ingen anhängare av Jung och tänker inte springa efter drömtydningsboken som förmodligen finns kvar någonstans i gömmorna.

† Eftersom jag inte för mitt liv kunde erinra mig hur kemiske Ali såg ut när han var i livet bildgooglade jag på människan och fann då att det inte fanns minsta likhet mellan personen i drömmen och den verklige. Inte för att det betyder något.