de vita fjärilarnas dag är här med allt sitt fladder

– Jag hittade inte provrummet, men det var ju där, konstaterar Glädjeflickan efter att ha gjort en extra lov runt rulltrappan på Topshops undervåning.

Vi är på jakt efter en gul eller grå kjol. Vi har visserligen just varit hos en sefardisk jude med en blick som skulle få vilka damråttor som helst att springa fram från sina gömställen på sängar och vid kommoder, men kjolar kan det inte gå att ha för många.

Vad ska man med den här till?

Sedan ska det accessoaras. Det går ju inte att köpa nytt utan att ha någon färg som passar till. Skor eller något piffigt upptill, någon båbel kanske, ett band att knyta runt handleden, en doft som passar.

Jag klagar inte. Jag är en tålig medshoppare. Jag brister oanmodat och på fråga ut i omdömen. Det var snyggt, det passade inte benformen, den färgen harmonierar med den glittriga mascaran. Otaliga är de timmar jag utan knot och med en hel del nöje har tillbringat med att se en lagom stor skara kvinnor jag har tyckt om och älskat ömsom våndas ömsom glädjas över vad de ska ha på sig och vad de inte hittar.

Men jag då? Mannen? En klocka till? Men jag har gjort mig av med tidsberoendet, vad ska jag med en klocka?

Det är orättvist. Jag är drabbad. Jag är kränkt. Jag är modern. Jag är fadern.

Förhållandet är sällan det omvända. Få är de kvinnor som jag har tyckt om och älskat som utan knot suttit och väntat medan jag har brustit ut i någon abstrakt svettning över vad jag ska ha på mig och vad som skulle kunna passa till det jag redan har hittat. Men det är knappast deras fel. Tävlinginstinkten brukar slå till: har jag inte inom en minut funnit det minsta som verkar intressant i en affär går jag därifrån.

Det här är ju bra mycket roligare

Icke desto mindre: utbudet för karlar är tämligen påvert. När jag mitt i krisernas kris härom året försökte förnya mig stilmässigt (i vikt rasade jag tretton-fjorton kilo) var allt jag kunde hitta som var riskfyllt och outré ett par skära skjortor, den ena med trycket på avigan. Snygga, visst, men skulle jag hitta något till dem var jag utlämnad till det gamla vanliga: blå eller grå eller möjligtvis svarta byxor, grå eller svarta eller möjligtvis blå strumpor, svart eller blå eller möjligtvis grå jacka eller rock. En del ribbat, en del oribbat. Kanske ett V eller ett O i halsen.

Och så en klocka, förstås. Gråsvartblå.

Nedrans trist alltihop. Inte ens i det mansmagasin jag köpte under krisernas kris (en vass en) visste någon råd: den var grå rakt igenom.

Å andra sidan är åtminstone jag - och nu uttalar jag mig strax för hela manssläktet - tämligen lugn av mig, och denna inre frid som vi män har är kanske det pris vi får betala för att slippa springa omkring och accessoara.

Jag känner dock på mig att det finns pengar att tjäna här någonstans.