där uppe hos Maria

Öppnar dörren till herrmuggen på den välbesökta vägkrogen i Hummelsta. Den starka doften slår mot mig: något toa-lukta-gott som tar sin gärning på alltför stort allvar. En minnesbild fladdrar förbi: fjärilarna – särskilt påfågelsfjärilen – på pappkartongerna med något liknande men säkert giftigare sjuttiotalspreparat. Min barndoms toadoft, ett tag.

Här strax utanför trädgårdarnas Enköping är valfriheten större än därhemma. Tre stängda dörrar till lika många figgor. Kemiindustrins esterfester fläktar bort alla ledtrådar: bakom vilken dörr ska det aktuella behovet förrättas? Snabb analys. Mittdörren är enklast att komma åt och därför förmodligen på nära håll släkt med svängdörren. Den första är besvärlig att öppna, eftersom ytterdörren måste stängas först. Den längst bort nästan lika lättillgänglig som den i mitten. Alltså den första? Nej: de som struntar i allt går i mitten och de som ägnar saken enbart en flyktig tanke väljer den besvärligaste. Alltså den bortersta.

Dit, öppna, knäpp upp, kiss.

Fräscha toaletter i Hummelsta, men håll för näsan: väldoften är en tung nosring.