det stormar över taken med stora segels brus

Varför talar ingen om Anders Österling längre?

Jag sitter med ryggen åt hans verk som kom ut 1940, Livets värde. Eftersom Horisonter kom ut året innan kan jag gott föreställa mig var han har hämtat om inte stoffet så i alla fall tonen. 56 år gammal har han tyckt sig passera ett krön och kommit i obegaglig rullning:

Människa, beklaga dig:
du är född igår,
och i morgon redan
har du gråa hår.
Livstörsten bränner dig —
när du når till musten
av det röda vinet,
är bägaren brusten.

Trädet, den tryggaste
varelse du vet,
ger dig samma visshet,
att allt är ovisshet.
Trösterikt susande,
stort i sin vila,
skall det likväl stupa
för blixt eller bila.

Och så vidare, i just den dikten.

Ja herre, åren går: idag fyller min inte särskilt stora syster 46 år. Tio år yngre än gamle Österling (som hade 41 år kvar att leva och därför kanske kunde mildra sin krigs- och livsleda något med miraklet på is året före den lite sorgligare tilldragelsen) då det här ovan begav sig.

Det firar vi med puka och trumpeter
och såna där, vad är det de heter,
små serpentiner som rullas tillbaka
av barnen, så, låt tårtan nu smaka!
Påskmusten flödar, här finns inga asketer —
vad är det bra för, såna dumheter
ta en tretår, ta bulle och kaka
kyss hustrun, här är ingen likvaka.

Tänk nu på att Anders Österling hade lite mer tid på sig att skalda innan ni jämför den litterära kvaliteten. Beröm mig hellre för att mina rader är längre och rytm och meter sämre.

En annan gång tar jag mig an Bruno Öijer. Han står bakom Österling i bokhyllan. Bäva månde, och så vidare.