2008-04-22

redde hon med mjuka händer ömt vårt bo

Det påstås och sägs.

Räfsan far med ilskna tag. Fler scillor än vad som vore nödvändigt upplever ofrivillig coitus interruptus. Deras blå kronor försvinner in bland de hopsamlade, nerviga asplöven, kontrasterar skönt mot den upprivna mossan.

På baksidan av huset finns sedan 20 år ett par stora grävlingsgryt. Inhysingarna är försvunna sedan ungefär lika lång tid. Om sommaren växer gräset så högt att hålen är osynliga för den oinvigde. För springande barnfötter en benbrottsfara. Funderar på att köpa en styv halv grushög – en referens till en Augustvinnare där – och lite jord för att fylla igen dem.

Duktiga dottern hjälper till att gå med såll efter såll över vägen och in i sjukhusparken. Eller följer med, för sållet är tungt, trots att löven är torra, och inte tympligt. Ordet "uberous", det nyupptäckta Rothska, far in i huvudet igen. Ner med innehållet i kvarterets improviserade lövkompost, varnar dottern för de huggormar som här kan ha eller ha haft en trygg vinterboning. Hon studsar glatt vidare.

Knoppar sväller men brister ännu inte.

1 kommentar:

Miss Gillette sa...

Det var vackert vredgat. Solen dock varmare, välvilligare, idag. Och tänk: det stinkande tjärkletet håller faktiskt rådjuren borta från tulpanernas knoppar.