Bättre och bättre dag för dag

Heter man Sigge kan man inte ha fel. Eller, tja, det kanske man kan. Heter man dessutom Fürst funkar osvikligheten sannolikt bättre. Dessutom hade han ett hårsvall mot slutet som inte stod min morfar efter.

Midsommarafton är den sekulära julafton. Inte för att det nu för tiden finns särskilt mycket som inte är sekulärt kring julen, men ändå. Midsommarafton är den sekulära julafton, med färre presenter. Ungefär lika mycket nubbe till sillen. Det som saknas - inte för att det är något att sakna - är den däst- och lojhet som brukar infinna sig efter det att barnen - själv får jag inte mycket numera - har fått sina presenter och förmåtts gå och lägga sig. Den nöjdhet som infinner sig efter att ytterligare en jul har genomlidits och genomgåtts.

Midsommaraftnar beter sig annorlunda. Då förväntas ingen sätta på sig en mask av glädje; då förväntas man inte ha några kvitton i plånboken för den händelse att någon skulle vilja byta sin lycka i mellandagarna.

Och just den här midsommarhelgen är särdeles speciell: inte bara har jag hittat hem efter att ha förvillat mig i stelheten i den sommarljusa natten, jag har även upptäckt att jag har haft nycklarna i fickan hela tiden. Här behövs ingen mask av glädje. Skråpuken är kastad: skåda nakenheten, med en liten kula till mage (den minskar) och allt.