Nu är jag inte vegan

men kan ändå fundera en hel del. Våndas, rentav. Över än det ena, än det andra.

Människan har det enkelt. Hon har Bibeln att skingra alla tvivel i. Eller Koranen, för all del. Bhagavadgita. Jag ä inte dö än, sa Janne Vängman. Ja, de evigt läsvärda orden är många och råden i dem likaså. Här i närheten är kanske Bibeln den källa som mest livets vatten öses ur, tätt följd av Janne Vängman, om inte sejdeln på Hamnkrogen. Och där finns en hel skapelseberättelse. Adam och revbenet, Eva. Långt tidigare, flera dagar, skiljs jord och himmel.

Men när man tittar på gullrankan vars kruka jag nyligen påpassligt förpassade utför stupet till den trappa jag dagligen äntrar ett otal gånger likt Moses Sinai berg ställer man sig ofrånkomligen frågan: hur ser krukväxternas teologi ut egentligen?

I mina hem har Herrens hemsökelser varit förtvivlat förutsägbara: långa eror av svårartad torka inskärpta av korta perioder av att stå upp till rothalsen i vätan. Aldrig någon växtnäring, ingen ny mylla, ständig halvdager, antingen på grund av rullgardinen eller att västerfönstret på innergården på understa våningen av ett sexvåningshus sällan ger chans att skåda solen. Vilken förtröstan på den himmelska makten föder det? Om vad sjungs lov och pris och till vad står garderobblommans längtan och håg?

Jag antar att ett otal religioner skulle kunna uppstå ur en sådan situation. De torktåliga rister på taggarna och tycker att det här var väl ingenting, de skuggtåliga funderar bara över sin grönska, medan de vekare skriker ut sin längtan till det överjordiska: kissa på mig, o herre, på det att jag må växa och frodas. Och dör med sina lansetthänder riktade mot ovan.

De är långlivade, mina andra krukväxter från den tiden, och har än tid att förmedla sina tankar. Kan jag prata med dem borde de inte hålla sig för goda att svara.