Överallt dessa böcker

Tvärs över de fyra sektionerna i bokhyllan i mitt arbetsrum sitter sedan en dag ett satängunderlakan spänt. Den är sprängfull med en del av de böcker jag har samlat på mig sedan jag upptäckt dels att det var roligt att läsa böcker - något jag upptäckte under de två timmar per dag då jag förpassades till biblioteket under skoltid i ensamhet för att jag tydligen inte ansågs ha något att inhämta under lektionerna - dels att det är roligt att äga böcker, ett Doktor-Livingstone-förmodar-jag-ögonblick som kom långt senare men då med full kraft om än inte med en sund ekonomi till understöd.

På vissa rader står böckerna två i djup, på andra tre. Det är pocketarna, rester från den tid då det gick att köpa både bra och mindre läsvärda romaner för någon krona stycket. Där står hela mina ungdomstid och väntar på att jag ska komma tillbaka, ungefär som min gula nalle med blå tyghalsband väntar på att jag ska komma åter och trycka honom mot mitt bröst. Samlingen med Jack Williamson bästa space opera-noveller. Wilson Tuckers ungdomsromaner med uppfrätt rygg och synligt lim som ser ut som kolasås när den är klar att ta av spisplattan.

Det är med böcker som med nya och gamla bekantskaper: jag kommer aldrig att läsa Williamsons novellsamling, men ut åker den inte. Däremot hämtar jag gärna in nya: Mischa Berlinskis Fieldwork, Joshua Ferris Then we came to the end, Alice McDermotts After this anlände idag i ett jättepaket insnört i en julklappssäck från La Poste. Nu vederbörligen katalogiserade, inrangerade i fack, snålvattenframkallande läslust, lust av ett slag som liknar det som satängunderlakanet framkallar. Den lilla roboten som är så rolig den första dagen men som går kanske går sönder och står oanvänd dagen därpå.

Kvinnor må vara kulturbärare, men jag drar hem mina strån. Numera i inbunden form för att jag har råd, men aldrig att jag ordnar dem efter ryggfärg.