Ett himla tjat

Här går jag omkring utan att skriva ett enda inlägg på den här jämrans bloggen under flera månader och nu verkar jag inte kunna bromsa in; inte heller verkar jag kunna byta ämnesområde. Ha dock en aning förtröstan: jag har tänkt ut ett annat ämne, men det får vänta till en annan dag.

För det är ju så att mycket av en sak ofta föder mer av detsamma. Bara en titt på födslotalen förr i tiden ger detta vid handen. Låt vara osagt hur mycket sex som idkades, men barn visste de i alla fall att alstra på 1800-talet. Och se hur det går om man till äventyrs råkar undslippa sig att det skulle vara kul att spela korpfotboll: vips står man där i ur och skur och tränar löpning utan boll, både i terrängen och på planen, och får sig till livs lite klassisk fyra-tre-tre. Och för att återgå något till ämnet för föregående mening: när man är lyckligt gift/förälskad/löksoppa är det inte klokt vilket intresse ens tidigare magra intellekt och kropp röner i sällskapslivet.

Därför är det kanske inte märkligt att en mig närstående hustru uppmanade mig att skanna in det omslaget till vänster när hon upptäckte att det låg och skräpade på golvet, så att hon skulle kunna kalla mig David Nessle-epigon. Det senare är inte det sista jag vill vara här i livet, men kanske inte heller det första efter att ha sprungit på - inte rent fysiskt men alls inte kontrafaktiskt - honom på toaletten under den senaste bokmässan, på väg att skaffa sig den obligatoriska (för honom, sa han) mässförkylningen. Böcker, alltså, ständigt dessa böcker. Den veterligen enda svenska översättningen i bokform (av den i sammanhanget klassiska Bertil Falk) av de hekatomber volymer som beskriver alla äventyr som Kapten Frank, rymdens hjälte, råkar in i är den här volymen, utgiven 1980 av den glada och i 1950-talets space opera neutronstjärnefast förankrade Anders Palm, som jag på en kongress under året anklagade för att under viss tvekan ha bjudit en trettonåring (mig) på saké, vilket efter påpekande från mer minnesklart håll visade sig vara osant.

Bara omslaget - och då menar jag bara omslaget, inte bokens inlaga - är intressant. Där står kaptenen något tillbakalutad och pluttar iväg koncentriska pannkakor med hål mot den slemme roboten. Denna ättelägg till RUR-arbetarna verkar inte bekommas särskilt mycket; måhända är det inte tillräckligt många ägg i smeten, kanske är basen bara vanligt bond- och inte finaste kärnvetemjöl som anstår atomåldern. På andra sidan står Gort och lyser med en futuristisk ficklampa, som förutsåge han den läsande barnfamiljens behov av LED-pannlampor. Gort - jag kan minnas namnet fel - har också kvitterat ut pejlingsutrustningen direkt från centrallagret i Kiruna. Det är framtiden såsom den nostalgiskt återblickande medelåldern såg den under utgivningsåret 1980.

En black plump i min bildning är att jag förstås inte har läst romanen. Det stod omedelbart klart - för hågkomsten lät inte höra av sig i övrigt - då kortet till höger trillade ur från sidorna. Ezra Gurney, marskalk vid planetpolisen, har med sin namnteckning omvittnat att jag inte bara är medlem i rymdpatrullen och har rätt att utan särskilt tillstånd landa på vilken planet som helst i solsystemet, utan att jag även är medlem 178. Hade jag bara känt till mina befogenheter hade jag definitivt utnyttjat dem, och dessutom läst boken.