Pendang

Förutom att rubriken låter som en smärre stad i Malaysia och därmed, globalt sett, betydligt viktigare än vår lokala struntstad och tillika Västerås, är det ett sonort ord som bör komma ur ens mun eller penna då och då, bara som motstånd mot allt det som annars dagligen flödar därur, som skattechock och fortkörningsdepression, ja, sådana vardagliga förtretligheter som får mungiporna att sträva mot lovart rent kroppsligt.

Nu var det pendang i betydelsen "analogi" jag tänkte på, och detta är en pendang enkannerligen till gårdagens inlägg, som hade rubriken Alla dessa böcker. Nu är det här ju ingen bokpratarblogg - knappt en blogg alls, om ärligheten och sanningsskyldigheten återigen ska visa sitt rättskaffens ansikte - men två inlägg inget tema gör. Idag tänkte jag ofrånkomligen på samlarvurmen, som i sammanhanget består i att jag, liksom många andra med samma fallenhet för att kånka hem tiotusentals boksidor från antikvariat och boklådor, för en tid sedan införskaffade - hrrm - ett program som gav mig möjlighet att katalogisera samlingen.

Ingen kan påstå att jag går omkring och yvs över mitt goda minne i något annat fall, men när det gäller just min boksamling har jag sedan länge hävdat att jag har fullkomlig kontroll över allt vad biblioteket har att erbjuda i översättning och original, från LeGuins Shevek (förskräckligt tråkig bok för en tonåring, kan meddelas) till spansk fantastisknovellistik från 1970-talet i magasinsformat (jag hade en gång en tanke om att jag kunde lära mig spanska genom att stava mig igenom noveller med ett lexikon vid min sida, en kanske inte helt rimlig tanke men ändå en som får mig att le lite överseende åt mig själv utan minsta smälek).

Den här tron på detta mitt minnes tinne har fått sig några törnar i hårda västanvindar. Till exempel vid upptäckten av de inte mindre än tre exemplaren av vissa av Eyvind Johnsons romaner (Drömmar om rosor och eld, t.ex., en titel som borde vara möjlig att erinra sig), t.ex. vid fyndet av ett inbundet exemplar och en pocketversion av någon av Joyce Carol Oates sentida alster (se, jag minns inte ens vilken det var).

Understrykningspenna och marginalanteckningar har aldrig varit något för mig, men nu skaffade jag mig alltså ett katalogiseringsprogram till datorn. Man skulle eventuellt kunna tro att det kunde räcka med att hålla reda på författare och titel och eventuellt något mer, men så fungerar nu en gång för alla inte bibliofiler (ett ord jag egentligen inte använder för att beskriva mig själv): har man dåligt minne ska det ställföreträdande reminiscensverktyget komma ihåg allt. Inköpsdatum (i varje fall för nya böcker). Bredd och höjd. Tryckort, tryckpress. Omslagsillustratör, förordsförfattare. Sigel enligt svensk standard och Dewey-standard. ISBN, 13 eller 10, helst båda. Undertitlar. Titlarna på samtliga ingående noveller. Och så vidare, ad infinitum och säkerligen ad nauseam.

Det lustigaste av allt är att listor av det här slaget ändå inte är till särskilt mycket hjälp om man inte bär dem med sig till bokhandeln, och det gör jag förstås aldrig, eftersom jag inte är tillräckligt prylintresserad för att inhandla den handdator som krävs (utskrifter är inte att tänka på). Så nu kan jag glömma bort alla de 1 750 böcker jag hittills under häftigt nysande har ägnat ömsint bibliotekarieomvårdnad även med teknisk ackuratess. Kunskapen om vad jag har i mina bokhyllor är numera så spridd att man kan tala om dess värmedöd. Bibliodynamikens andra sats: bokentropin ökar obönhörligen.

Men snart, riktigt snart nu, kommer jag att ha läst ut Jonathan Strange & Mr. Norrell, som jag inhandlade för bara två bokmässor sedan, och just den kommer jag faktiskt inte att glömma att jag har i min ägo, om jag nu beslutar mig för att den är värd att behålla.