hand i hand, hållplats till hållplats

Det är ändå något visst med Göteborg.

I alla fall händer något med mig när jag kommer hit. Om någon skulle drista sig att beskriva mitt normala förhållande till människor jag träffar i transaktionssammanhang - en dosa snus i kiosken, för att ta ett aktuellt och brännande exempel - vore jag inte förvånad om det bleve med orden "artig med drag åt butterhet". Det är förvisso inte den bild jag har av mig själv, och den synen är besläktad med att jag anser mig ha en atlets kropp, låt vara in spe.

Men i Göteborg kan jag inte undvika att berömma pressbyråexpediten för att hon med schvung och kläm snabbt som ögat räknar fram växeln på en femhundring för en dosa rapé och en flaska vatten och får något glatt tillbaka, och några minuter senare, på apoteket, gläds jag åt att min beställning av mitt favoritläkemedel, en tub treo citrus, expedieras genom en halv böj.

En viss matematisk mognad krävs för att förstå att det här är roligt.

Och nu när jag sitter i rum 446 på Elite plaza hotel med Glädjeflickan och råkar kasta en blick ut upp mot Otterhällan (Kungshöjd mao.) ser jag bland de i övrigt visserligen rätt trista fastigheterna ett hus† där någon har beställt och någon annan konstfärdigt har huggit in de första 260 decimalerna av π (varav jag bara hade memorerat 1415926535, så här finns alla möjligheter till ytterligare inlärning).

Sånt är trevligt. Det får mig i en sådan stämning att jag hoppas att det skulle föranleda en göteborgsk bekants beskrivning av mig som "artig med drag åt hjärtlighet".

† Nu skulle det givetvis finnas en bild av huset här, men den ligger i kameramobilen och går inte att få ur därifrån förrän i morgon. Fortsättning följer.

själv bloggar jag inte mycket ...

… men det gör Glädjeflickan, och nu har hon stött på ett problem med att ett av hennes inlägg eventuellt kan vara för långt för att vara till glädje för den större läsekretsen. Och då behöver hon en teknisk - nåja - lösning som gör att hon så att säga kan dela upp - eller åtminstone dölja - en del av texten för den som inte är intresserad av att plöja hela fältet utan bara ett par fåror. Så här ungefär.

Jaja, då verkar det fungera hjälpligt. Det återstår att se hur det tas emot i Glädjehuset. Gån nu man och kvinn ur huse och berätten om allt det oerhört intressanta som går att läsa här.

förbannade bulldjävlar

Alla andra gör det, tycks det: skriver om vad som händer i deras kök. Flygrädd som jag är hyser jag inga betänkligheter att hoppa på det tåget. Ämnet är lika brännande som den plåt med misslyckade kanelbullar som just har tagits ur ugnen.

En lat gynnare

Att just bullar ska vara så ohemult knivigt begriper jag helt enkelt inte. Javisst, jästen var lika försenad (dvs. utgången) som de flesta SJ-tåg, men jag hade ändå dagen innan smält smör blandat ut jäst hällt i mjöl kört med maskin duttat i mjöl kört maskin duttat i mjöl fått en makalöst smidig deg tillverkat kuvertbröd med jäst av samma gerontologiska snitt, och si, det gick minsann utmärkt. Men så fort alla ingredienser får klart för sig att målet med knådandet ältandet rullandet är ett bullande, ja, då protestantar och beter de sig som någon amerikansk mellannordvästernstat: ligger platt mot marken och vägrar resa sig, trots att ärtan eller saltgurkan killas med kilovis med socker. Pfft. Luften går ur, om den någonsin är där, och jästarmén lämnar byggnaden och begår kollektiv harakiri.

Förbannade bulldjävlar. Den enda råden är att äta upp samtliga 40 medan de är någorlunda ugnsvarma, för fryser man dem bättrar de på konceptet och torkar sig själva samtidigt. Inte ens kaffe-med-mjölk gör dem till någon glädje.

Ser det framför mig: en mjölig Ernst-Hugo på Haglunds pinne, ser tvärs över Björns trädgård. Väter sina stora läppar. "Bulldjävlar."

utfästelser

En bro nära Perm. Den har ingenjörn inte byggt

Vi åkte till stora staden och träffade ingenjörn, greven plast och jag (höll jag på att säga, men vi var Leibniz jr och Pumran). Ingenjörn var på osedvanligt sprudlande humör - men den som kan bygga broar har ingen anledning att vara bekymrad - och berättade utförligt om sin senaste resa, till Venezuela, och underhöll dessutom med berättelser om andra världsdelar och länder han besökt sedan han upptäckt globetrottandets nöjen. Och allt hade varit gott och väl med bara det, men efter ett kort uppehåll i allas ordflöden - som väl avbröts av chicken korman och sizlaren och räkcocktailen och kingfishern - började han även beskriva sina nyårslöften till sig själv.

Ingenjörn är en sån person som sprungit runt varje nyårsafton och bjudit alla att smaka på ett äpple, eftersom det ska bringa tur inför nästa år. Välvilligt om än klentroget har de flesta låtit sig trugas. Tuggan går ju trots allt att skölja ner med champagnen. Lite new ageigt, kan tyckas, och inte riktigt längs den rationella linje det går att förvänta sig att en tekniker ska följa men samtidigt älskvärt.

På nyår ska folk sluta röka och komma i form inför badsäsongen. Någon gång har jag hört talas om någon som bestämde sig för att börja röka och sluta vara i form (försöket sägs ha lyckats). Även ingenjörn har haft en släng av en liknande sjuka. Men det här året hade han avlagt nyårslöften som inte bara var allt annat än högtflygande och ouppnåeliga, de lät även rätt roliga.

Jodå, visst skulle han gå ner sju kilo till midsommar, men det är knappast någon omöjlighet. Men utöver detta tämligen slätstrukna löfte skulle han, inte i någon särskild ordning, lära sig hieroglyfer, lära sig crawla 250 meter, lära sig rida och göra någonting mer som tyvärr har fallit ur minnet. Och det var faktiskt väldigt inspirerande. Ingenjörn är nämligen en handlingens man när han sätter den sidan till och jag hyser inga tvivel om att han inom kort faktiskt kommer att ha lärt sig crawla 250 meter, ha bemästrat grunderna i rytteriet, fått bukt med mer än ett tjogtal hieroglyfer (även om han hittills bara har läst tre sidor i den tjocka bok i ämnet han har på nattygsbordet), genomfört det där som har fallit mig ur minnet och kanske, kanske till och med börjat gå ned i vikt också. Men viktigare än ingenjörns handlingskraft är nog trots allt att dessa löften är så konkreta: att sluta röka innebär inte bara att inte bära med sig cigaretter och aldrig använda en tändare utan att ändra en hel livsstil, bryta en vana, tänka i nya banor, göra någonting annat än att röka, och detta annat är sällan formulerat.

Bilden lånad härifrån.

Inspirerande, som sagt var. Nu radar jag inte upp alla de saker jag ständigt tänker att jag ska göra men aldrig gör, utan nämner bara de två saker som faktiskt kommer att inträffa: jag ska lära mig latin på egen hand - och det är en sak jag har begrundat länge, länge - och jag ska tillsammans med Glädjeflickan lära mig nederländska. Två språk, således, bägge hittills helt undflyende men helt möjliga att nå. Sunt pueri pueri, visst, men böckerna är införskaffade och glädjen står högt i tak. Och för övrigt gäller även sunt puellae puellae.

tolkningar

Jaja, jag sa att jag inte skulle springa iväg till Jungs drömtydningsbok och det har jag heller inte gjort. Men plötsligt insåg jag hur uppenbart det var med persongalleriet i det förra inlägget, Gorbatjov, Saddam och kemiske Ali. Det är ju Knatte, Fnatte och Tjatte! Larry, Moe och Curly! Och den sovande mullan med pontifikatet, den som docerar och är pompös åtminstone i vaket tillstånd och som räddas från att krossas i fallet, det är ju jag det.

Det är ju en fantastiskt rolig bild av hela förloppet. Rentav tröstande!

Larry, Moe och Curly
Moe: This is my brainchild!
Curly: Ah, you're not even married!

drömmar

Personerna på bilden har verkligen
inget med mina drömmar att göra.

Klockan är missinassa - ett par minuter över två närmare bestämt - och jag har precis vaknat efter att i tur och ordning ha drömt om a) att Gorbatjov står med ett gäng andra vid det här laget gamla politbyråmedlemmar (de var unga när Gorbatjov var det) på ett tak någonstans och skriker ner, varpå nästan alla får skallen avskjutna. Gorbatjov kastar sig ned med huvudet före genom ett håll, tätt följt av mitt drömjag, som inte tycker att det där taket är en så fantastiskt väl vald plats att vara på. De sammansvurna har, visar det sig, planerat att mörda en mulla eller ayatollah eller nåt i den stilen. Han sover sittande på en cirkelrund, grön säng med fantastiskt välsmorda hjul eller om han helt enkelt befinner sig på ett gigantiskt luftkuddebord. En puff och han glider sakta iväg mot ett fall på tjugo meter. Innan han slår i marken och dör räddas han av en jättelik hand. 2) En film av Saddams hängning, som jag lyckades stänga av – det var någon enorm videohistoria utan i synfältet synliga reglage – efter stora problem eftersom jag inte ville se den. 3) Likaledes en film av kemiske Alis† hängning, som jag däremot inte lyckades knäppa av utan som jag var tvungen att stänga ute genom att blunda och trycka fingrarna mot öronen och säga la-la-la-la-la, men inte förrän jag hade sett hans gravt misshandlade ansikte och ofantliga ångest. Jag lyckades inte stänga ute ljudet helt av skrik och av vad som lät som en Aktuelltreporters löpande kommentar. Däremot vaknade jag, badande i svett. Något jag för övrigt gör ofta, utan att minnas vad jag har drömt.

Man kanske kan dra slutsatsen att jag drömmer mardrömmar ofta. Det är väl en avspegling av mitt inre liv, kantänka, som är mer turbulent än det borde och behöver vara, men förmodligen även att jag har ett väldigt tjockt och varmt duntäcke. Nuförtiden är jag dock ingen anhängare av Jung och tänker inte springa efter drömtydningsboken som förmodligen finns kvar någonstans i gömmorna.

† Eftersom jag inte för mitt liv kunde erinra mig hur kemiske Ali såg ut när han var i livet bildgooglade jag på människan och fann då att det inte fanns minsta likhet mellan personen i drömmen och den verklige. Inte för att det betyder något.

örebro

Försöker komma på vad det är Alec Guinness i form av Obi-Wan Kenobi säger till Luke Skywalker när de nalkas den lilla ökenstaden på Tatooine. Det är något i stil med det här:

– Örebro. A town of wretchedness and villainy. We must be cautious.

Jag har väl varken stött på det ena eller det andra i Örebro tidigare, men man vet aldrig: Obi-Wan har ju en enastående förmåga att ha rätt och världsvan är han ju också. Glädjeflickan rattar skeppet och lille George har partaj med Morfeus.