for our foreign friends

Is your lack of a degree holding you back from career advancement? Look way richer than you are with a nice watch. Don't waste your time with any other diet pills.

The tracking number of your postal parcel is indicated in the document attached to this letter. Even if your desire is very strong, your body sometimes can't correspond to its activity. All the courtiers fled the Yonghy-Bonghy-Bo.

If you are still not sure, here is a suggestion. Your friends have recently updated their shelves! 86% off only for you. You won't regret! Two days with discounts on all anti-viral solutions in our e-store!

One-finger click

Click here to view as a web page. If for any reason you wish to stop receiving this communication, , this is to inform you that your e-mail address has just emerged the jackpot winner of 750,000.00 Euros (SEVEN HUNDRED & FIFTY THOUSEND EUROS ONLY) from the Email promotion lottery being organised by SWISS LOTTO NETHERLANDS. And every man should remember that nothing gives more confidence than a decent size in pants.

You will be more popular among women and simply feel yourself a better man. So don’t waste your time as you can already be using this fabulous software. Only limited to 1000 pieces worldwide, they are expected to sell out within a month.

Free Penis trial

Drop us your msg, with your full name and contact number so we can call you back. Own that you've always wanted.

idioter finns det överallt II

Nu tycker jag inte att DN:s kulturchef är en idiot i vanliga fall, men i en liten blänkare i söndags uttryckte hon - säkert inte som pendang till mitt inlägg från i juni i fjol (tänk vad tiden går) om det från ett judiskt par under senaste världskriget stulna konstverket - förhoppningen om att någon skulle bestämma en internationell preskriptionstid efter vilken rättmätiga ägare eller deras avkomlingar inte längre skulle ha rätt att kräva tillbaka knyckta konstverk. Det kan i och för sig vara värt att diskutera, men att som kulturchefen ge detta uttrycket

Det är dags att komma överens om en internationell preskriptionstid innan alla museer länsas. Advokaterna kommer att bli rikare, men kulturen fattigare.

är ändå ett klavertramp av grova mått.

För om det nu är så att alla museer skulle länsas av tillgodosedda krav på att få stulna konstverk tillbaka, då borde rimligen diskussionen först gälla på vilken moralisk fot museerna står: om allt eller väldigt mycket av konsten är stulen har uppenbarligen brott begåtts systematiskt, även om det skulle vara i god tro.

Nej, Maria Schottenius vet förstås mycket väl att alla museer inte skulle länsas, för det lär inte finnas så värst många stulna verk bland skatterna. Men hon uttrycker sig så för att framföra åsikten att enskilda krav inte ska få vara starkare än de allmännas: kulturen - som tydligen bara är kultur om den finns till allmän beskådan i av samhället ägda och inredda lokaler, vilket är en löjlig tanke - skulle ju bli fattigare.

Inte ens det är särskilt imponerande. Nu må du, kära läsare, tro att jag är allmänt kulturfientlig, och tro det då om du har lust. Men faktum är ändå att det finns så ofantligt många målarkluddar och skulptörer och performancekonstnärer ad infinitum ad nauseam, skickliga och dilettanter, mediahungriga och tillbakadragna, giganter och myror, att museerna har tillgång till ett ofantligt utbud av intressant och ointressant konst, oavsett om en eller annan tavla lämnas bort. Kulturen går inte under för att ett av Emil Noldes verk försvinner från museiväggarna, om det nu gör det. Om inte annat tillkommer nya verk. Vid den senaste okulära besiktningen stod det dessutom klart i alla fall för mig att väggytan på Moderna museet inte ens tillnärmelsevis närmar sig oändligheten.

Låt inte stölden av Silverbibeln från Prag tjäna som prejudikat för hur konst - och folk - ska behandlas. Preskriptionstider får diskuteras ur praktisk synvinkel - bevisläget och annat kan göra processen ytterst besvärlig när för lång tid har gått - men inte genom filtret av att det allmänna har oavvisligt företräde framför det enskilda. Det är lika möjligt att internationellt komma överens om att verken helt enkelt lämnas tillbaka utan prut eller klagan.

Playing Foetsie

Glädjeflickan strålar. Hon packar just upp … Är det en squashracket? En regnmätare? En fiskhåv? En portabel pigtittare? En stekspade? En elektrisk tåflörtningsmaskin?

Inte gott att veta, men tydligen är användningsområdena många.

Foetsie är – förstås – en elektrisk flugsmälleracket, och Glädjeflickan, som tidigare ibland mekaniskt har mosat de flygfän jag i min blödiga ahimsagärning har varit i färd med att släppa ut genom fönstret, tar nu ett ytterligare skallrande steg i den väloljade kapprustningen. Här förekommer ingen détente, inga runda-bords-samtal, inget sparat krut: fruktflugor, spyflugor, getingar och myggor tillika, alla ska nu förvandlas under ivriga och glada tjut till rykande ryckande kitinhögar, trots löftet på förpackningen, Der Foetsie! funktioniert geruchlos. Sjung o gudinna om vreden som brann, och vapnen skramlade väldigt.

Men allt är inte förlorat, vi blomsterflugkramare förstår genom närmsta Wikipedia-artikels bilder att förstärkningar är på väg. Och under tiden kan jag, som närmast är att betrakta som hushållets glasmästare efter ett tjugotal renoverade fönster, ju ta ur rutorna ur bågarna, så att de sex- och åttafotade vännerna kan fly fältet till fältet när racketen/håven/pigtittaren/stekspaden närmar sig, elektriskt vinande. Kapprustning är en dubbelriktad gata, tills den ena får slut på asfalt.

Undrar förresten hur kineserna som ligger bakom den här produkten lyckas transformera upp spänningen från två 1,5-voltsbatterier så till den milda grad att en Caryl Chessman – som ju valde en annan väg till slut – skulle ha känt oro. Ofarligt för människor och husdjur ska det vara, men efter att ha sett en spastisk fluga guttaperkahoppa knastrande tänker jag hålla mig och de mina från metallnätet.

Konst

Eftersom jag vaknade tidigt och utan snus – en ovanlig kombination, märkligt även som enskilda företeelser – satte jag mig i bilen, åkte iväg till centralorten och fick på radion höra ett reportage om försäljningen av galleristen Eva af Buréns samling, som gick för 40 miljoner totalt. Reportern tyckte det var märkligt att "folk hade så mycket pengar", men pengar finns det ju alltid, även i dåliga tider.

Dyrast av alla verk var Yves Kleins "IKB 64" (ett märkligt namn: det kan helt enkelt vara katalognumret, jag vet inte), som betingade 9,5 miljoner. Karln har tydligen uppfunnit en egen blå färg, Kleinblått, som inte finns att få någon annanstans. Se och njut, tavlan återges uppe till höger.

Ja alltså. Det händer att jag köper konst själv numer, eftersom jag till skillnad från tidigare stunder i livet faktiskt har en inkomst, men det här verket skulle jag inte ha köpt oavsett pris. Det är ingen markering av dess kvalitet, som jag anser mig inte kunna bedöma eftersom jag inte vet ett skvatt om konst eller dess teori, bara att estetiken faller på hälleberget vad mig anbelangar. Jag blir desto mer begeistrad över verken som Nasa har att erbjuda. Bilden här föreställer till och med något: Sombrerogalaxen (Messier 104) i stjärnbilden Jungfrun.

Den riktigt uppmärksamma observerar dessutom att jag på den stora bilden har ändrat den första bildpunkten längst uppe till vänster. Äkta Kleinblått. Det bjuder jag på.

Freden i Brömsebro

Fingeravtrycket av en PIN-kod.

har jag ingen aning om när timade (och inte heller att kriget som föregick det kallas Torstensons). Inte heller när Petrarca gick ur tiden. Få är mina aningar om utgivningsåret för Don Quijote, annat än att det nog var på 1500-talet.

Än svårare är det att sia om framtiden. Om 2009 finns redan en del att säga, som att vi kommer att genomföra ett partiellt stambyte och samtidigt bygga om ett badrum här hemma, att vi (eller jag, då) kanske ska åka till Mallorca på ovanliga vägar; det är troligt att jag befinner mig mitt i livet eller ett hyfsat närmevärde därtill.

2010, 2011, 2050, 3647? Inget att hänga upp det på. 7893? Svårt att säga något bestämt om, ens med en hebreisk kalender.

Men idag har jag ändå vunnit högsta vinsten i betalkortspinkodlotteriet.

idioter finns det överallt

Som Cornelis läser jag i bladet om det senaste lustmordet: det är Lars Nittve som försvarar att Moderna inte återlämnar en målning av Emil Nolde till den judiska familj från vilken målningen (och mycket annat) stals under 1930-talet med motiveringen att de har en advokat som tar 40-50 procent av värdet av allt han lyckas återbörda till familjen.

Herregud vilken tjänste(manna)ande. Här har familjen bett en person att försöka se till att de får tillbaka vad som har rövats från dem, och det i sig är en anledning att inte ge dem det. Jag förmodar att gången skulle te sig fullkomligt rimlig även i domstolssammanhang, även i Lars Nittves ögon: den oskyldigt morddömde ignoreras, för han har ju för tusan anlitat en advokat som – huvva! – tar betalt för sina tjänster, en andel av skadeståndet från staten, säg. Det går ju inte an, inte kan det bli rättvist inte. Sitt i finkan i ytterligare fem år, trots att vi vet att du är oskyldigt dömd, nu när du har varit korkad nog att be en person om hjälp mot vederlag.

Förbannade djävla pucko, ge tillbaka målningen och det meddetsamma, särskilt som det nu otvivelaktigt faktiskt är så att målningen är stulen från familjen.

redde hon med mjuka händer ömt vårt bo

Det påstås och sägs.

Räfsan far med ilskna tag. Fler scillor än vad som vore nödvändigt upplever ofrivillig coitus interruptus. Deras blå kronor försvinner in bland de hopsamlade, nerviga asplöven, kontrasterar skönt mot den upprivna mossan.

På baksidan av huset finns sedan 20 år ett par stora grävlingsgryt. Inhysingarna är försvunna sedan ungefär lika lång tid. Om sommaren växer gräset så högt att hålen är osynliga för den oinvigde. För springande barnfötter en benbrottsfara. Funderar på att köpa en styv halv grushög – en referens till en Augustvinnare där – och lite jord för att fylla igen dem.

Duktiga dottern hjälper till att gå med såll efter såll över vägen och in i sjukhusparken. Eller följer med, för sållet är tungt, trots att löven är torra, och inte tympligt. Ordet "uberous", det nyupptäckta Rothska, far in i huvudet igen. Ner med innehållet i kvarterets improviserade lövkompost, varnar dottern för de huggormar som här kan ha eller ha haft en trygg vinterboning. Hon studsar glatt vidare.

Knoppar sväller men brister ännu inte.