Kolorum

for our foreign friends

2009-09-22T22:25:00.001+02:00

Is your lack of a degree holding you back from career advancement? Look way richer than you are with a nice watch. Don't waste your time with any other diet pills.

The tracking number of your postal parcel is indicated in the document attached to this letter. Even if your desire is very strong, your body sometimes can't correspond to its activity. All the courtiers fled the Yonghy-Bonghy-Bo.

If you are still not sure, here is a suggestion. Your friends have recently updated their shelves! 86% off only for you. You won't regret! Two days with discounts on all anti-viral solutions in our e-store!

One-finger click

Click here to view as a web page. If for any reason you wish to stop receiving this communication, , this is to inform you that your e-mail address has just emerged the jackpot winner of 750,000.00 Euros (SEVEN HUNDRED & FIFTY THOUSEND EUROS ONLY) from the Email promotion lottery being organised by SWISS LOTTO NETHERLANDS. And every man should remember that nothing gives more confidence than a decent size in pants.

You will be more popular among women and simply feel yourself a better man. So don’t waste your time as you can already be using this fabulous software. Only limited to 1000 pieces worldwide, they are expected to sell out within a month.

Free Penis trial

Drop us your msg, with your full name and contact number so we can call you back. Own that you've always wanted.

idioter finns det överallt II

2009-09-18T11:14:00.002+02:00

Nu tycker jag inte att DN:s kulturchef är en idiot i vanliga fall, men i en liten blänkare i söndags uttryckte hon - säkert inte som pendang till mitt inlägg från i juni i fjol (tänk vad tiden går) om det från ett judiskt par under senaste världskriget stulna konstverket - förhoppningen om att någon skulle bestämma en internationell preskriptionstid efter vilken rättmätiga ägare eller deras avkomlingar inte längre skulle ha rätt att kräva tillbaka knyckta konstverk. Det kan i och för sig vara värt att diskutera, men att som kulturchefen ge detta uttrycket

Det är dags att komma överens om en internationell preskriptionstid innan alla museer länsas. Advokaterna kommer att bli rikare, men kulturen fattigare.

är ändå ett klavertramp av grova mått.

För om det nu är så att alla museer skulle länsas av tillgodosedda krav på att få stulna konstverk tillbaka, då borde rimligen diskussionen först gälla på vilken moralisk fot museerna står: om allt eller väldigt mycket av konsten är stulen har uppenbarligen brott begåtts systematiskt, även om det skulle vara i god tro.

Nej, Maria Schottenius vet förstås mycket väl att alla museer inte skulle länsas, för det lär inte finnas så värst många stulna verk bland skatterna. Men hon uttrycker sig så för att framföra åsikten att enskilda krav inte ska få vara starkare än de allmännas: kulturen - som tydligen bara är kultur om den finns till allmän beskådan i av samhället ägda och inredda lokaler, vilket är en löjlig tanke - skulle ju bli fattigare.

Inte ens det är särskilt imponerande. Nu må du, kära läsare, tro att jag är allmänt kulturfientlig, och tro det då om du har lust. Men faktum är ändå att det finns så ofantligt många målarkluddar och skulptörer och performancekonstnärer ad infinitum ad nauseam, skickliga och dilettanter, mediahungriga och tillbakadragna, giganter och myror, att museerna har tillgång till ett ofantligt utbud av intressant och ointressant konst, oavsett om en eller annan tavla lämnas bort. Kulturen går inte under för att ett av Emil Noldes verk försvinner från museiväggarna, om det nu gör det. Om inte annat tillkommer nya verk. Vid den senaste okulära besiktningen stod det dessutom klart i alla fall för mig att väggytan på Moderna museet inte ens tillnärmelsevis närmar sig oändligheten.

Låt inte stölden av Silverbibeln från Prag tjäna som prejudikat för hur konst - och folk - ska behandlas. Preskriptionstider får diskuteras ur praktisk synvinkel - bevisläget och annat kan göra processen ytterst besvärlig när för lång tid har gått - men inte genom filtret av att det allmänna har oavvisligt företräde framför det enskilda. Det är lika möjligt att internationellt komma överens om att verken helt enkelt lämnas tillbaka utan prut eller klagan.

Playing Foetsie

2009-09-15T11:50:00.010+02:00

Glädjeflickan strålar. Hon packar just upp … Är det en squashracket? En regnmätare? En fiskhåv? En portabel pigtittare? En stekspade? En elektrisk tåflörtningsmaskin?

Inte gott att veta, men tydligen är användningsområdena många.

Foetsie är – förstås – en elektrisk flugsmälleracket, och Glädjeflickan, som tidigare ibland mekaniskt har mosat de flygfän jag i min blödiga ahimsagärning har varit i färd med att släppa ut genom fönstret, tar nu ett ytterligare skallrande steg i den väloljade kapprustningen. Här förekommer ingen détente, inga runda-bords-samtal, inget sparat krut: fruktflugor, spyflugor, getingar och myggor tillika, alla ska nu förvandlas under ivriga och glada tjut till rykande ryckande kitinhögar, trots löftet på förpackningen, Der Foetsie! funktioniert geruchlos. Sjung o gudinna om vreden som brann, och vapnen skramlade väldigt.

Men allt är inte förlorat, vi blomsterflugkramare förstår genom närmsta Wikipedia-artikels bilder att förstärkningar är på väg. Och under tiden kan jag, som närmast är att betrakta som hushållets glasmästare efter ett tjugotal renoverade fönster, ju ta ur rutorna ur bågarna, så att de sex- och åttafotade vännerna kan fly fältet till fältet när racketen/håven/pigtittaren/stekspaden närmar sig, elektriskt vinande. Kapprustning är en dubbelriktad gata, tills den ena får slut på asfalt.

Undrar förresten hur kineserna som ligger bakom den här produkten lyckas transformera upp spänningen från två 1,5-voltsbatterier så till den milda grad att en Caryl Chessman – som ju valde en annan väg till slut – skulle ha känt oro. Ofarligt för människor och husdjur ska det vara, men efter att ha sett en spastisk fluga guttaperkahoppa knastrande tänker jag hålla mig och de mina från metallnätet.

Konst

2009-03-12T07:14:00.005+01:00

Eftersom jag vaknade tidigt och utan snus – en ovanlig kombination, märkligt även som enskilda företeelser – satte jag mig i bilen, åkte iväg till centralorten och fick på radion höra ett reportage om försäljningen av galleristen Eva af Buréns samling, som gick för 40 miljoner totalt. Reportern tyckte det var märkligt att "folk hade så mycket pengar", men pengar finns det ju alltid, även i dåliga tider.

Dyrast av alla verk var Yves Kleins "IKB 64" (ett märkligt namn: det kan helt enkelt vara katalognumret, jag vet inte), som betingade 9,5 miljoner. Karln har tydligen uppfunnit en egen blå färg, Kleinblått, som inte finns att få någon annanstans. Se och njut, tavlan återges uppe till höger.

Ja alltså. Det händer att jag köper konst själv numer, eftersom jag till skillnad från tidigare stunder i livet faktiskt har en inkomst, men det här verket skulle jag inte ha köpt oavsett pris. Det är ingen markering av dess kvalitet, som jag anser mig inte kunna bedöma eftersom jag inte vet ett skvatt om konst eller dess teori, bara att estetiken faller på hälleberget vad mig anbelangar. Jag blir desto mer begeistrad över verken som Nasa har att erbjuda. Bilden här föreställer till och med något: Sombrerogalaxen (Messier 104) i stjärnbilden Jungfrun.

Den riktigt uppmärksamma observerar dessutom att jag på den stora bilden har ändrat den första bildpunkten längst uppe till vänster. Äkta Kleinblått. Det bjuder jag på.

Freden i Brömsebro

2008-10-06T19:58:00.006+02:00

Fingeravtrycket av en PIN-kod.

har jag ingen aning om när timade (och inte heller att kriget som föregick det kallas Torstensons). Inte heller när Petrarca gick ur tiden. Få är mina aningar om utgivningsåret för Don Quijote, annat än att det nog var på 1500-talet.

Än svårare är det att sia om framtiden. Om 2009 finns redan en del att säga, som att vi kommer att genomföra ett partiellt stambyte och samtidigt bygga om ett badrum här hemma, att vi (eller jag, då) kanske ska åka till Mallorca på ovanliga vägar; det är troligt att jag befinner mig mitt i livet eller ett hyfsat närmevärde därtill.

2010, 2011, 2050, 3647? Inget att hänga upp det på. 7893? Svårt att säga något bestämt om, ens med en hebreisk kalender.

Men idag har jag ändå vunnit högsta vinsten i betalkortspinkodlotteriet.

idioter finns det överallt

2008-06-09T19:07:00.003+02:00

Som Cornelis läser jag i bladet om det senaste lustmordet: det är Lars Nittve som försvarar att Moderna inte återlämnar en målning av Emil Nolde till den judiska familj från vilken målningen (och mycket annat) stals under 1930-talet med motiveringen att de har en advokat som tar 40-50 procent av värdet av allt han lyckas återbörda till familjen.

Herregud vilken tjänste(manna)ande. Här har familjen bett en person att försöka se till att de får tillbaka vad som har rövats från dem, och det i sig är en anledning att inte ge dem det. Jag förmodar att gången skulle te sig fullkomligt rimlig även i domstolssammanhang, även i Lars Nittves ögon: den oskyldigt morddömde ignoreras, för han har ju för tusan anlitat en advokat som – huvva! – tar betalt för sina tjänster, en andel av skadeståndet från staten, säg. Det går ju inte an, inte kan det bli rättvist inte. Sitt i finkan i ytterligare fem år, trots att vi vet att du är oskyldigt dömd, nu när du har varit korkad nog att be en person om hjälp mot vederlag.

Förbannade djävla pucko, ge tillbaka målningen och det meddetsamma, särskilt som det nu otvivelaktigt faktiskt är så att målningen är stulen från familjen.

redde hon med mjuka händer ömt vårt bo

2008-04-22T00:14:00.002+02:00

Det påstås och sägs.

Räfsan far med ilskna tag. Fler scillor än vad som vore nödvändigt upplever ofrivillig coitus interruptus. Deras blå kronor försvinner in bland de hopsamlade, nerviga asplöven, kontrasterar skönt mot den upprivna mossan.

På baksidan av huset finns sedan 20 år ett par stora grävlingsgryt. Inhysingarna är försvunna sedan ungefär lika lång tid. Om sommaren växer gräset så högt att hålen är osynliga för den oinvigde. För springande barnfötter en benbrottsfara. Funderar på att köpa en styv halv grushög – en referens till en Augustvinnare där – och lite jord för att fylla igen dem.

Duktiga dottern hjälper till att gå med såll efter såll över vägen och in i sjukhusparken. Eller följer med, för sållet är tungt, trots att löven är torra, och inte tympligt. Ordet "uberous", det nyupptäckta Rothska, far in i huvudet igen. Ner med innehållet i kvarterets improviserade lövkompost, varnar dottern för de huggormar som här kan ha eller ha haft en trygg vinterboning. Hon studsar glatt vidare.

Knoppar sväller men brister ännu inte.

där uppe hos Maria

2008-04-21T23:01:00.002+02:00

Öppnar dörren till herrmuggen på den välbesökta vägkrogen i Hummelsta. Den starka doften slår mot mig: något toa-lukta-gott som tar sin gärning på alltför stort allvar. En minnesbild fladdrar förbi: fjärilarna – särskilt påfågelsfjärilen – på pappkartongerna med något liknande men säkert giftigare sjuttiotalspreparat. Min barndoms toadoft, ett tag.

Här strax utanför trädgårdarnas Enköping är valfriheten större än därhemma. Tre stängda dörrar till lika många figgor. Kemiindustrins esterfester fläktar bort alla ledtrådar: bakom vilken dörr ska det aktuella behovet förrättas? Snabb analys. Mittdörren är enklast att komma åt och därför förmodligen på nära håll släkt med svängdörren. Den första är besvärlig att öppna, eftersom ytterdörren måste stängas först. Den längst bort nästan lika lättillgänglig som den i mitten. Alltså den första? Nej: de som struntar i allt går i mitten och de som ägnar saken enbart en flyktig tanke väljer den besvärligaste. Alltså den bortersta.

Dit, öppna, knäpp upp, kiss.

Fräscha toaletter i Hummelsta, men håll för näsan: väldoften är en tung nosring.

det stormar över taken med stora segels brus

2008-04-16T01:28:00.002+02:00

Varför talar ingen om Anders Österling längre?

Jag sitter med ryggen åt hans verk som kom ut 1940, Livets värde. Eftersom Horisonter kom ut året innan kan jag gott föreställa mig var han har hämtat om inte stoffet så i alla fall tonen. 56 år gammal har han tyckt sig passera ett krön och kommit i obegaglig rullning:

Människa, beklaga dig:
du är född igår,
och i morgon redan
har du gråa hår.
Livstörsten bränner dig —
när du når till musten
av det röda vinet,
är bägaren brusten.

Trädet, den tryggaste
varelse du vet,
ger dig samma visshet,
att allt är ovisshet.
Trösterikt susande,
stort i sin vila,
skall det likväl stupa
för blixt eller bila.

Och så vidare, i just den dikten.

Ja herre, åren går: idag fyller min inte särskilt stora syster 46 år. Tio år yngre än gamle Österling (som hade 41 år kvar att leva och därför kanske kunde mildra sin krigs- och livsleda något med miraklet på is året före den lite sorgligare tilldragelsen) då det här ovan begav sig.

Det firar vi med puka och trumpeter
och såna där, vad är det de heter,
små serpentiner som rullas tillbaka
av barnen, så, låt tårtan nu smaka!
Påskmusten flödar, här finns inga asketer —
vad är det bra för, såna dumheter
ta en tretår, ta bulle och kaka
kyss hustrun, här är ingen likvaka.

Tänk nu på att Anders Österling hade lite mer tid på sig att skalda innan ni jämför den litterära kvaliteten. Beröm mig hellre för att mina rader är längre och rytm och meter sämre.

En annan gång tar jag mig an Bruno Öijer. Han står bakom Österling i bokhyllan. Bäva månde, och så vidare.

de vita fjärilarnas dag är här med allt sitt fladder

2008-04-15T23:01:00.004+02:00

– Jag hittade inte provrummet, men det var ju där, konstaterar Glädjeflickan efter att ha gjort en extra lov runt rulltrappan på Topshops undervåning.

Vi är på jakt efter en gul eller grå kjol. Vi har visserligen just varit hos en sefardisk jude med en blick som skulle få vilka damråttor som helst att springa fram från sina gömställen på sängar och vid kommoder, men kjolar kan det inte gå att ha för många.

Vad ska man med den här till?

Sedan ska det accessoaras. Det går ju inte att köpa nytt utan att ha någon färg som passar till. Skor eller något piffigt upptill, någon båbel kanske, ett band att knyta runt handleden, en doft som passar.

Jag klagar inte. Jag är en tålig medshoppare. Jag brister oanmodat och på fråga ut i omdömen. Det var snyggt, det passade inte benformen, den färgen harmonierar med den glittriga mascaran. Otaliga är de timmar jag utan knot och med en hel del nöje har tillbringat med att se en lagom stor skara kvinnor jag har tyckt om och älskat ömsom våndas ömsom glädjas över vad de ska ha på sig och vad de inte hittar.

Men jag då? Mannen? En klocka till? Men jag har gjort mig av med tidsberoendet, vad ska jag med en klocka?

Det är orättvist. Jag är drabbad. Jag är kränkt. Jag är modern. Jag är fadern.

Förhållandet är sällan det omvända. Få är de kvinnor som jag har tyckt om och älskat som utan knot suttit och väntat medan jag har brustit ut i någon abstrakt svettning över vad jag ska ha på mig och vad som skulle kunna passa till det jag redan har hittat. Men det är knappast deras fel. Tävlinginstinkten brukar slå till: har jag inte inom en minut funnit det minsta som verkar intressant i en affär går jag därifrån.

Det här är ju bra mycket roligare

Icke desto mindre: utbudet för karlar är tämligen påvert. När jag mitt i krisernas kris härom året försökte förnya mig stilmässigt (i vikt rasade jag tretton-fjorton kilo) var allt jag kunde hitta som var riskfyllt och outré ett par skära skjortor, den ena med trycket på avigan. Snygga, visst, men skulle jag hitta något till dem var jag utlämnad till det gamla vanliga: blå eller grå eller möjligtvis svarta byxor, grå eller svarta eller möjligtvis blå strumpor, svart eller blå eller möjligtvis grå jacka eller rock. En del ribbat, en del oribbat. Kanske ett V eller ett O i halsen.

Och så en klocka, förstås. Gråsvartblå.

Nedrans trist alltihop. Inte ens i det mansmagasin jag köpte under krisernas kris (en vass en) visste någon råd: den var grå rakt igenom.

Å andra sidan är åtminstone jag - och nu uttalar jag mig strax för hela manssläktet - tämligen lugn av mig, och denna inre frid som vi män har är kanske det pris vi får betala för att slippa springa omkring och accessoara.

Jag känner dock på mig att det finns pengar att tjäna här någonstans.

hand i hand, hållplats till hållplats

2008-03-08T11:46:00.006+01:00

Det är ändå något visst med Göteborg.

I alla fall händer något med mig när jag kommer hit. Om någon skulle drista sig att beskriva mitt normala förhållande till människor jag träffar i transaktionssammanhang - en dosa snus i kiosken, för att ta ett aktuellt och brännande exempel - vore jag inte förvånad om det bleve med orden "artig med drag åt butterhet". Det är förvisso inte den bild jag har av mig själv, och den synen är besläktad med att jag anser mig ha en atlets kropp, låt vara in spe.

Men i Göteborg kan jag inte undvika att berömma pressbyråexpediten för att hon med schvung och kläm snabbt som ögat räknar fram växeln på en femhundring för en dosa rapé och en flaska vatten och får något glatt tillbaka, och några minuter senare, på apoteket, gläds jag åt att min beställning av mitt favoritläkemedel, en tub treo citrus, expedieras genom en halv böj.

En viss matematisk mognad krävs för att förstå att det här är roligt.

Och nu när jag sitter i rum 446 på Elite plaza hotel med Glädjeflickan och råkar kasta en blick ut upp mot Otterhällan (Kungshöjd mao.) ser jag bland de i övrigt visserligen rätt trista fastigheterna ett hus† där någon har beställt och någon annan konstfärdigt har huggit in de första 260 decimalerna av π (varav jag bara hade memorerat 1415926535, så här finns alla möjligheter till ytterligare inlärning).

Sånt är trevligt. Det får mig i en sådan stämning att jag hoppas att det skulle föranleda en göteborgsk bekants beskrivning av mig som "artig med drag åt hjärtlighet".

† Nu skulle det givetvis finnas en bild av huset här, men den ligger i kameramobilen och går inte att få ur därifrån förrän i morgon. Fortsättning följer.

själv bloggar jag inte mycket ...

2008-03-01T09:57:00.005+01:00

… men det gör Glädjeflickan, och nu har hon stött på ett problem med att ett av hennes inlägg eventuellt kan vara för långt för att vara till glädje för den större läsekretsen. Och då behöver hon en teknisk - nåja - lösning som gör att hon så att säga kan dela upp - eller åtminstone dölja - en del av texten för den som inte är intresserad av att plöja hela fältet utan bara ett par fåror. Så här ungefär.

förbannade bulldjävlar

2008-02-21T20:04:00.008+01:00

Alla andra gör det, tycks det: skriver om vad som händer i deras kök. Flygrädd som jag är hyser jag inga betänkligheter att hoppa på det tåget. Ämnet är lika brännande som den plåt med misslyckade kanelbullar som just har tagits ur ugnen.

En lat gynnare

Att just bullar ska vara så ohemult knivigt begriper jag helt enkelt inte. Javisst, jästen var lika försenad (dvs. utgången) som de flesta SJ-tåg, men jag hade ändå dagen innan smält smör blandat ut jäst hällt i mjöl kört med maskin duttat i mjöl kört maskin duttat i mjöl fått en makalöst smidig deg tillverkat kuvertbröd med jäst av samma gerontologiska snitt, och si, det gick minsann utmärkt. Men så fort alla ingredienser får klart för sig att målet med knådandet ältandet rullandet är ett bullande, ja, då protestantar och beter de sig som någon amerikansk mellannordvästernstat: ligger platt mot marken och vägrar resa sig, trots att ärtan eller saltgurkan killas med kilovis med socker. Pfft. Luften går ur, om den någonsin är där, och jästarmén lämnar byggnaden och begår kollektiv harakiri.

Förbannade bulldjävlar. Den enda råden är att äta upp samtliga 40 medan de är någorlunda ugnsvarma, för fryser man dem bättrar de på konceptet och torkar sig själva samtidigt. Inte ens kaffe-med-mjölk gör dem till någon glädje.

Ser det framför mig: en mjölig Ernst-Hugo på Haglunds pinne, ser tvärs över Björns trädgård. Väter sina stora läppar. "Bulldjävlar."

utfästelser

2008-01-28T07:31:00.000+01:00

En bro nära Perm. Den har ingenjörn inte byggt

Vi åkte till stora staden och träffade ingenjörn, greven plast och jag (höll jag på att säga, men vi var Leibniz jr och Pumran). Ingenjörn var på osedvanligt sprudlande humör - men den som kan bygga broar har ingen anledning att vara bekymrad - och berättade utförligt om sin senaste resa, till Venezuela, och underhöll dessutom med berättelser om andra världsdelar och länder han besökt sedan han upptäckt globetrottandets nöjen. Och allt hade varit gott och väl med bara det, men efter ett kort uppehåll i allas ordflöden - som väl avbröts av chicken korman och sizlaren och räkcocktailen och kingfishern - började han även beskriva sina nyårslöften till sig själv.

Ingenjörn är en sån person som sprungit runt varje nyårsafton och bjudit alla att smaka på ett äpple, eftersom det ska bringa tur inför nästa år. Välvilligt om än klentroget har de flesta låtit sig trugas. Tuggan går ju trots allt att skölja ner med champagnen. Lite new ageigt, kan tyckas, och inte riktigt längs den rationella linje det går att förvänta sig att en tekniker ska följa men samtidigt älskvärt.

På nyår ska folk sluta röka och komma i form inför badsäsongen. Någon gång har jag hört talas om någon som bestämde sig för att börja röka och sluta vara i form (försöket sägs ha lyckats). Även ingenjörn har haft en släng av en liknande sjuka. Men det här året hade han avlagt nyårslöften som inte bara var allt annat än högtflygande och ouppnåeliga, de lät även rätt roliga.

Jodå, visst skulle han gå ner sju kilo till midsommar, men det är knappast någon omöjlighet. Men utöver detta tämligen slätstrukna löfte skulle han, inte i någon särskild ordning, lära sig hieroglyfer, lära sig crawla 250 meter, lära sig rida och göra någonting mer som tyvärr har fallit ur minnet. Och det var faktiskt väldigt inspirerande. Ingenjörn är nämligen en handlingens man när han sätter den sidan till och jag hyser inga tvivel om att han inom kort faktiskt kommer att ha lärt sig crawla 250 meter, ha bemästrat grunderna i rytteriet, fått bukt med mer än ett tjogtal hieroglyfer (även om han hittills bara har läst tre sidor i den tjocka bok i ämnet han har på nattygsbordet), genomfört det där som har fallit mig ur minnet och kanske, kanske till och med börjat gå ned i vikt också. Men viktigare än ingenjörns handlingskraft är nog trots allt att dessa löften är så konkreta: att sluta röka innebär inte bara att inte bära med sig cigaretter och aldrig använda en tändare utan att ändra en hel livsstil, bryta en vana, tänka i nya banor, göra någonting annat än att röka, och detta annat är sällan formulerat.

Bilden lånad härifrån.

Inspirerande, som sagt var. Nu radar jag inte upp alla de saker jag ständigt tänker att jag ska göra men aldrig gör, utan nämner bara de två saker som faktiskt kommer att inträffa: jag ska lära mig latin på egen hand - och det är en sak jag har begrundat länge, länge - och jag ska tillsammans med Glädjeflickan lära mig nederländska. Två språk, således, bägge hittills helt undflyende men helt möjliga att nå. Sunt pueri pueri, visst, men böckerna är införskaffade och glädjen står högt i tak. Och för övrigt gäller även sunt puellae puellae.

tolkningar

2008-01-16T04:40:00.000+01:00

Jaja, jag sa att jag inte skulle springa iväg till Jungs drömtydningsbok och det har jag heller inte gjort. Men plötsligt insåg jag hur uppenbart det var med persongalleriet i det förra inlägget, Gorbatjov, Saddam och kemiske Ali. Det är ju Knatte, Fnatte och Tjatte! Larry, Moe och Curly! Och den sovande mullan med pontifikatet, den som docerar och är pompös åtminstone i vaket tillstånd och som räddas från att krossas i fallet, det är ju jag det.

Det är ju en fantastiskt rolig bild av hela förloppet. Rentav tröstande!

Larry, Moe och Curly
Moe: This is my brainchild!
Curly: Ah, you're not even married!

drömmar

2008-01-16T02:03:00.001+01:00

Personerna på bilden har verkligen
inget med mina drömmar att göra.

Klockan är missinassa - ett par minuter över två närmare bestämt - och jag har precis vaknat efter att i tur och ordning ha drömt om a) att Gorbatjov står med ett gäng andra vid det här laget gamla politbyråmedlemmar (de var unga när Gorbatjov var det) på ett tak någonstans och skriker ner, varpå nästan alla får skallen avskjutna. Gorbatjov kastar sig ned med huvudet före genom ett håll, tätt följt av mitt drömjag, som inte tycker att det där taket är en så fantastiskt väl vald plats att vara på. De sammansvurna har, visar det sig, planerat att mörda en mulla eller ayatollah eller nåt i den stilen. Han sover sittande på en cirkelrund, grön säng med fantastiskt välsmorda hjul eller om han helt enkelt befinner sig på ett gigantiskt luftkuddebord. En puff och han glider sakta iväg mot ett fall på tjugo meter. Innan han slår i marken och dör räddas han av en jättelik hand. 2) En film av Saddams hängning, som jag lyckades stänga av – det var någon enorm videohistoria utan i synfältet synliga reglage – efter stora problem eftersom jag inte ville se den. 3) Likaledes en film av kemiske Alis† hängning, som jag däremot inte lyckades knäppa av utan som jag var tvungen att stänga ute genom att blunda och trycka fingrarna mot öronen och säga la-la-la-la-la, men inte förrän jag hade sett hans gravt misshandlade ansikte och ofantliga ångest. Jag lyckades inte stänga ute ljudet helt av skrik och av vad som lät som en Aktuelltreporters löpande kommentar. Däremot vaknade jag, badande i svett. Något jag för övrigt gör ofta, utan att minnas vad jag har drömt.

Man kanske kan dra slutsatsen att jag drömmer mardrömmar ofta. Det är väl en avspegling av mitt inre liv, kantänka, som är mer turbulent än det borde och behöver vara, men förmodligen även att jag har ett väldigt tjockt och varmt duntäcke. Nuförtiden är jag dock ingen anhängare av Jung och tänker inte springa efter drömtydningsboken som förmodligen finns kvar någonstans i gömmorna.

† Eftersom jag inte för mitt liv kunde erinra mig hur kemiske Ali såg ut när han var i livet bildgooglade jag på människan och fann då att det inte fanns minsta likhet mellan personen i drömmen och den verklige. Inte för att det betyder något.

örebro

2007-12-31T16:35:00.000+01:00

Försöker komma på vad det är Alec Guinness i form av Obi-Wan Kenobi säger till Luke Skywalker när de nalkas den lilla ökenstaden på Tatooine. Det är något i stil med det här:

– Örebro. A town of wretchedness and villainy. We must be cautious.

Jag har väl varken stött på det ena eller det andra i Örebro tidigare, men man vet aldrig: Obi-Wan har ju en enastående förmåga att ha rätt och världsvan är han ju också. Glädjeflickan rattar skeppet och lille George har partaj med Morfeus.

födelsedag

2007-12-31T16:27:00.000+01:00

– Men herregud, utbrister jag förfärat vid köksbordet på nyårsafon, i morgon fyller du ju år, glädjeflickan! Och jag som inte har börjat virka på ditt svettäcke än!

– Mmmmmhhhh! konstaterar glädjeflickan.

Lille George har hållit sina föräldrar vakna i två nästan ömsesidigt uteslutande omgångar under natten, så det är inte märkligt att glädjeflickan inte är särskilt talför.

– Fast å andra sidan är bergvärme och dunbolster redan det ett svettäcke i sig, konstaterar jag och vädrar uppnosigt i riktning mot glädjeflickan.

– Är det du eller jag som luktar häst? undrar hon obefogat.

– Hur grov virknål ska jag använda?

– Det var en ny sorts invit, säger glädjeflickan och gnäggar av skratt.

– Jag hade närmast tänkt mig julgransgrönt, för det kommer ju att bli modefärg i vår, kontrar jag lite koniskt, la.

– Men då vill jag ha en premiering utöver giftasringen och barnringarna, säger glädjeflickan.

– Om inte på de elyseiska så i alla fall på Konsumfälten, lovar jag.

– Men då så.

– Älskar dig, glädjeflickan. Grattis dan före dan.

pirar

2007-12-31T16:15:00.000+01:00

I Grand Haven vid Lake Michigans östra strand finns en sån där typisk amerikansk pir som ofta förekommer i fotoböcker från New England och som älskas av alla författare bördiga därifrån eller som har uppnått ett sådant ekonomiskt oberoende att de har råd att slå sig ner i de mer fashionabelt lättbefolkade delarna av den amerikanska Atlantkusten. Sådana pirar är givetvis i trä och alltid vitmålade. Längs Atlantkusten är virket mycket grovt och noga utvalt - havet är inte sällan nådigt på dessa Roms breddgrader, men blir det förtörnat behöver alla som har inlett ett förhållande till det kunna huka sig och ta spjärn med väldiga muskler för att hålla ut. Lake Michigan, denna rest från föregående istider, numera starkt reducerad genom isens kalvning årtusenden tillbaka, kan inte på något vis jämföras med det vidsträckta och djupa havet, men det är ändå ett vatten som under rätt betingelser och säsong visar upp sin splittrade S/M-sida och piskar sina älskade stränder under yl och vrål och stönande vällust. Därför är piren i Grand Haven också utförd i stor men grov hantverksskicklighet med virke från de vidsträckta skogar som gör just denna stat så hemtam för en svensk. Den är även generös: de flesta ler väl igenkännande åt den milda avspisningssvordomen "take a long walk on a short pier", populär om inte annat i filmatiseringar av amerikanskt femtiotal. Piren i Grand Haven tillåter långa promenader. Kanske tio meter bred löper den virilt hundra meter in i sin våta fästekvinnas sköte, vederkvickt och smord av den sötvattensflod som har sitt utflöde runt dess kropp och årligen upplyst av fantastiska fyrverkerier. Det är en rik bygd - nöjespirar uppförs inte av dem som har viktigare saker att tänka på.

Vid den iskalla och bråddjupa Vättern, vid stenbrottet i ___, har man antingen inte haft tid att bygga en pir för nöjes skull eller kanske inte haft en tanke på annat än en sådans nyttoaspekter. Byggd i gedigen sten och numera även betong och cement omfamnar denna pir en djup och ständigt flytetygsvänlig, djup liten hamn. Här ligger nöjet alltså inte i att barfota låta sulorna smekas av vatten-och-vind-och-regnmjukt, solvarmt trä: här ligger välbehaget i att skåda ner i det onaturligt stilla, fullkomligt klara vattnet, kanske fånga ett litet silverglittrande fiskstim med blicken och leka - men bara leka - med tanken på att fylla fickorna med stenar, klyva vattenytan med samma skärpa och omedelbarhet som en pil når sitt mål, kanske aldrig komma upp igen. Någonstans härutanför mötte John Bauer sitt öde, låt vara under mindre rogivande förhållanden. Något att fundera över med blicken vänd ut från och inte in mot hamnen.

Piren i Rättvik - om den nu ska kallas pir och inte en förskräckligt lång brygga eller kanske bro utan inre mål och mening - lockar inte till de minsta kittlande och högst orealistiska självmordstankar, därtill är spegeln alldeles för långgrund. Det är en pir på steroider, eller kanske hellre en pir som har läst och klickat på ett Viagra-spam för mycket. Här fungerar det definitivt inte att be någon att ta en lång promenad på en kort pir; ilskan har hunnit lägga sig och barnbarnen komma till världen långt innan vandringen är över: berättelsen hinner omvandlas till legend och staven till flis. Längst ut har vattnet slutligen hunnit bli så djupt att det går att lägga till med en ångbåt och inne i atriet går det att doppa sig i relativt lugn: inte särskilt många orkar hela vägen ut. Under ytan, nere på botten, väntar stoftet från den himlakropp som för så länge sedan såg till att omvandla en stor del av Dalarna till prima strandtomt. Ett giftermål mellan släktingar: det får en - osökt i mitt fall - att återigen reflektera över den nukleosyntes som gör att vi alla i sann stapledonsk mening är stjärnbarn, låt vara med kanske mindre ögonglitter än som borde lysa upp alla möten.

Vansinnesfärden från Lund till Malmö. I passagerarsätet en pirig och pirrig nybliven man med fästmö och storvulna ambitioner. I förarsätet den nyktra, den ouppnåeliga, den blixtrande leende nyblivna kvinnan som låtsas inte hitta rattväxeln, hon som visar upp sitt vilda rumsliga arv genom att välja vänstervarv i rondeller bara för att ingen i detta sydliga land är ute på vägen vid femtiden en söndagsmorgon i slutet av åttiotalet, hon som tror att hon sitter bredvid den coole och tystlåtne men i stället slagit sig ned intill den genom de senaste dagarnas backanalridå på alla sätt hjärtängslige. Men vad går att säga när ett oeftergivligt begär - det alldagliga efter en oöppnad dosa grovsnus - går över i en absolut och omedelbart beroendeframkallande aptit, den omöjliga till den mönstergilla men ofullkomliga perfektion som sitter och - om hon ändå bara inte ursäktade sig! - smeker hela mitt ben varje gång hon behöver växla upp eller ner. Surt kaffe, kanske morgonsur personal; det senare förtäljer inte historien längre, om den någonsin har gjort det. Och så piren, den direkt utanför centralstationen: vägen som inte leder någonstans för den frivilligt landbundne, den där själva vandringen, hand-i-hand eller med en önskan om det, är målet. Ju längre dess bättre; hade denna pir fått för sig att sluta ett tuppfjät före Danmarks kust för att bevara sitt jag hade det inte varit mig emot. Men det gör den inte. Den är förtvivlat kort. Och alla gamla naturgudar har valt just denna gryning för att visa sitt usla morgonhumör. Regnet öser. Vinden piskar. Det böljar. Inom kort ser vi på varandra med uppgivenhet. Hur mycket vi än vill att den här piren ska skriva in sig i vår gemensamma och enskilda historia vänder vi gemensamt, med en nästan tyst överenskommelse, tillbaka mot bilen med den magiska rattväxeln och Lund.

Ögonblicket inträffade i stället på en diskbänk på Söder. Och det har nu lett oss tillbaka till Malmö och samma pir. Den här gången ska vi vandra längs den verkligen hand-i-hand, kanske försegla pakten med en kyss ute vid havets rand och sedan vända tillbaka till land och vårt hotell. Och då finns den inte längre kvar. I stället har här växt upp en hel stadsdel, mitt i havet, en antiruderatmark som är så förbluffande att vi andlösa strövar omkring bland kontorshus och universitetsbyggnader och reflekterar över om det här verkligen ska kallas utveckling.

Men det är det väl. Den här gången har vi varandra och kan företa vandringen var vi själva vill.

stuff that makes you go jaså

2007-12-01T21:10:00.000+01:00

Urk vilken dag. Jag skulle aldrig ha tagit det där sista glaset vin igår kväll. Att det också var det första glaset vin jag inmundigade gör det hela något förvånande, men maximen förändras inte för det.

Man står där på morgonen och stirrar håglöst ut genom fönstret och den enda tanken som far runt genom huvudet är att rhododendronbuskarna förmodligen trivs. Ett regn utan dess like. Enligt SMHI fjorton märkliga sekundmeter ute på storsjön (som är Vänern). Vetskapen om att det är tvunget att ta barnen och den k. hustrun på något slags utflykt eftersom allt annat är värre. Bäst att sätta på sig ryskmaffiatröjan - som är väl använd vid det här laget, trots att den bara är två veckor gammal - dra upp huvan och med redan efter tre steg stelfrusna fingrar vandra iväg mot bilen och dagen-före-skyltsöndag-förlustelserna i den förnicklade tätort vi kallar … Ja, det är väl inte värt att upprepa in absurdum.

Det senaste, som måste vara en av mina älsklingar som jag inte har lyckats slå ihjäl riktigt ordentligt ännu, minner om att jag i veckan, då jag agerade omhändertagande far mer än vanligt eftersom den k. hustrun (för ovanlighetens skull, säger jag, och aj! säger jag redan nu för den rungande blick jag kommer att få) hade en dödslinje att passera, var på biblioteket med minstingen och då i ytterligare ett anfall av bildningstörst passade på att kontrollera om det hade kommit in några nya läroböcker i latin för nybörjare sedan sist. Det hade det förstås inte, och den bok som hela tiden har verkat lockande, den 1963 eller något ditåt helt färska utgåvan av Düring eller vad han heter, var fortfarande stulen eller möjligtvis insorterad under siglet K, en bokstav i biblioteksalfabetet jag aldrig har och förmodligen aldrig kommer att visa något intresse för. *suck*, man kan för evangelisterna med klädsam blygsamhet framvisa sin bildning (som den nu är) i all evärdlighet, men kan man inte mer latin än in absurdum (och, ja, potios sero quam nunquam, förstås) sorterar man in en bra bit under Alf Henrikson i återvinningsklassningssystemet.

Hic et nunc. Släkting till dagsfångaren. Men frånsett en nordsjöfiskare som inte har mycket val - och här är verkligen no pun intended - vem klarar av att här och nu byta riktning i höstens - förvinterns - första riktiga oväder? Interdum dormitat bonus Homerus. Ingen jämförelse i övrigt.

things that make you go hmmm

2007-11-29T19:20:00.000+01:00

Ja, den uppmärksamma märker redan influenser.

När man kommer hem efter den åtminstone tredje dagen i ordningen med det lilla barnet - på ursvenska öppna förskolan, på kyrkans dito, på biblioteket med dess löjligt fascinerande marmortrappor - och har meddelat sin älskogsavsikt på modernaste sätt, per SMS, mitt på blanka eftermiddagen bara barnet somnar och med sin blotta uppenbarelse sett till att det blir möjligt; ja, älskog mitt på blanka eftermiddagen alltså - och får sin vilja fram med förödande gott resultat, och den k. hustrun sedermera går för att hämta det stora barnet med sparkcykel som denna inte kan hantera på fullkomligt nöjaktigt sätt, ja, då undrar man en aning över den tidskrift (vars omslag bifogas) som bringas hem från den kombinerade och efterlängtade promenaden och sparkningen: vill den k. hustrun säga mig något egentligen?

Observera att det inte är den k. hustrun som befinner sig på omslaget till tidskriften; kvinnan i fråga har i själva verket föga med inlägget att göra. Hon har inte ens rätt hårfärg och synerligen inte rätt slingor heller.

Inte sova

2007-11-09T07:53:00.000+01:00

Sover.

När det närmar sig morgon märks det på ett antal saker: stordottern kommer klampande vid sextiden (det är definitivt inte alltid jag märker det, eftersom jag sover vid fönstret och slipper foga in henne under täcket bredvid mig); trafiken på vår länsväg börjar tillta (från det ständiga om än intermittenta brölet från långtradartrafiken på länsvägen utanför som har denna suboptimala meander som smitväg förbi centralorten till krutdurken och vidare); beroende på årstid kan fåglar kvittra och solen börja gassa, men inte nu; och hustrun ligger bredvid, allt högre stånkande över all den världens orättvisa som gör att fyraåringen kommer och lägger sig bredvid oss och att hennes make samtidigt har den elaka ovanan att andas både när han sover och när han är vaken, samt att hon blir förnärmad över småerotiska närmanden framåt sjutiden när de hade varit välkomna – så passande – vid sextiden.

Som framgår har jag aldrig haft några sömnproblem på den här sidan om vargtimmen. Annat är det med den fjortisrodnande sidan om

Är vaken.

midnatt: hur många gånger har jag inte legat och funderat på om det kan vara värt att pröva att ligga åt ett helt annat håll, företrädesvis hundraåttio grader om kring en axel runt mellangärdet, kanske vända sig på andra sidan eller buffa upp någon av de minst tre kuddarna på något annat sätt, samtidigt som den kära hustrun ligger bredvid och snarkar i högsta välmåga medan hon har för sig att hon minsann inte har somnat ännu (eftersom hon fortfarande pratar med mig, om än inte ens för den mest fullfjädrade logiska positivist eller språkteoretiker som Wittgenstein – se där ett ord som kommer att locka Google-besökare – fullkomligt begripligt).

Men nu efter sommarens sjätte eller sjunde läsecirkel hos Mefistofeles har något hänt. Ja, frugan vaknar alltså tidigt som tusan och gör sitt bästa för att alla andra över fem års ålder ska göra detsamma, men lyckas inget vidare med det: för första gången i vuxen ålder sover jag faktiskt gott, från den stund jag försiktigt skjuter ihop den för dagen aktuella boken samtidigt som ögonlocken ramlar ned som ett A-brunnslock, till den stund jag sömndrucken men egentligen utsövd vaknar och känner hågen tändas till den sprakande brasa som ligger och trummar med tårna mot sänggaveln bredvid, en timma försent.

Tur för oss lugnt sovande att det finns lunchraster.

Ett himla tjat

2007-11-08T20:36:00.000+01:00

Här går jag omkring utan att skriva ett enda inlägg på den här jämrans bloggen under flera månader och nu verkar jag inte kunna bromsa in; inte heller verkar jag kunna byta ämnesområde. Ha dock en aning förtröstan: jag har tänkt ut ett annat ämne, men det får vänta till en annan dag.

För det är ju så att mycket av en sak ofta föder mer av detsamma. Bara en titt på födslotalen förr i tiden ger detta vid handen. Låt vara osagt hur mycket sex som idkades, men barn visste de i alla fall att alstra på 1800-talet. Och se hur det går om man till äventyrs råkar undslippa sig att det skulle vara kul att spela korpfotboll: vips står man där i ur och skur och tränar löpning utan boll, både i terrängen och på planen, och får sig till livs lite klassisk fyra-tre-tre. Och för att återgå något till ämnet för föregående mening: när man är lyckligt gift/förälskad/löksoppa är det inte klokt vilket intresse ens tidigare magra intellekt och kropp röner i sällskapslivet.

Därför är det kanske inte märkligt att en mig närstående hustru uppmanade mig att skanna in det omslaget till vänster när hon upptäckte att det låg och skräpade på golvet, så att hon skulle kunna kalla mig David Nessle-epigon. Det senare är inte det sista jag vill vara här i livet, men kanske inte heller det första efter att ha sprungit på - inte rent fysiskt men alls inte kontrafaktiskt - honom på toaletten under den senaste bokmässan, på väg att skaffa sig den obligatoriska (för honom, sa han) mässförkylningen. Böcker, alltså, ständigt dessa böcker. Den veterligen enda svenska översättningen i bokform (av den i sammanhanget klassiska Bertil Falk) av de hekatomber volymer som beskriver alla äventyr som Kapten Frank, rymdens hjälte, råkar in i är den här volymen, utgiven 1980 av den glada och i 1950-talets space opera neutronstjärnefast förankrade Anders Palm, som jag på en kongress under året anklagade för att under viss tvekan ha bjudit en trettonåring (mig) på saké, vilket efter påpekande från mer minnesklart håll visade sig vara osant.

Bara omslaget - och då menar jag bara omslaget, inte bokens inlaga - är intressant. Där står kaptenen något tillbakalutad och pluttar iväg koncentriska pannkakor med hål mot den slemme roboten. Denna ättelägg till RUR-arbetarna verkar inte bekommas särskilt mycket; måhända är det inte tillräckligt många ägg i smeten, kanske är basen bara vanligt bond- och inte finaste kärnvetemjöl som anstår atomåldern. På andra sidan står Gort och lyser med en futuristisk ficklampa, som förutsåge han den läsande barnfamiljens behov av LED-pannlampor. Gort - jag kan minnas namnet fel - har också kvitterat ut pejlingsutrustningen direkt från centrallagret i Kiruna. Det är framtiden såsom den nostalgiskt återblickande medelåldern såg den under utgivningsåret 1980.

En black plump i min bildning är att jag förstås inte har läst romanen. Det stod omedelbart klart - för hågkomsten lät inte höra av sig i övrigt - då kortet till höger trillade ur från sidorna. Ezra Gurney, marskalk vid planetpolisen, har med sin namnteckning omvittnat att jag inte bara är medlem i rymdpatrullen och har rätt att utan särskilt tillstånd landa på vilken planet som helst i solsystemet, utan att jag även är medlem 178. Hade jag bara känt till mina befogenheter hade jag definitivt utnyttjat dem, och dessutom läst boken.

Pendang

2007-11-07T20:24:00.000+01:00

Förutom att rubriken låter som en smärre stad i Malaysia och därmed, globalt sett, betydligt viktigare än vår lokala struntstad och tillika Västerås, är det ett sonort ord som bör komma ur ens mun eller penna då och då, bara som motstånd mot allt det som annars dagligen flödar därur, som skattechock och fortkörningsdepression, ja, sådana vardagliga förtretligheter som får mungiporna att sträva mot lovart rent kroppsligt.

Nu var det pendang i betydelsen "analogi" jag tänkte på, och detta är en pendang enkannerligen till gårdagens inlägg, som hade rubriken Alla dessa böcker. Nu är det här ju ingen bokpratarblogg - knappt en blogg alls, om ärligheten och sanningsskyldigheten återigen ska visa sitt rättskaffens ansikte - men två inlägg inget tema gör. Idag tänkte jag ofrånkomligen på samlarvurmen, som i sammanhanget består i att jag, liksom många andra med samma fallenhet för att kånka hem tiotusentals boksidor från antikvariat och boklådor, för en tid sedan införskaffade - hrrm - ett program som gav mig möjlighet att katalogisera samlingen.

Ingen kan påstå att jag går omkring och yvs över mitt goda minne i något annat fall, men när det gäller just min boksamling har jag sedan länge hävdat att jag har fullkomlig kontroll över allt vad biblioteket har att erbjuda i översättning och original, från LeGuins Shevek (förskräckligt tråkig bok för en tonåring, kan meddelas) till spansk fantastisknovellistik från 1970-talet i magasinsformat (jag hade en gång en tanke om att jag kunde lära mig spanska genom att stava mig igenom noveller med ett lexikon vid min sida, en kanske inte helt rimlig tanke men ändå en som får mig att le lite överseende åt mig själv utan minsta smälek).

Den här tron på detta mitt minnes tinne har fått sig några törnar i hårda västanvindar. Till exempel vid upptäckten av de inte mindre än tre exemplaren av vissa av Eyvind Johnsons romaner (Drömmar om rosor och eld, t.ex., en titel som borde vara möjlig att erinra sig), t.ex. vid fyndet av ett inbundet exemplar och en pocketversion av någon av Joyce Carol Oates sentida alster (se, jag minns inte ens vilken det var).

Understrykningspenna och marginalanteckningar har aldrig varit något för mig, men nu skaffade jag mig alltså ett katalogiseringsprogram till datorn. Man skulle eventuellt kunna tro att det kunde räcka med att hålla reda på författare och titel och eventuellt något mer, men så fungerar nu en gång för alla inte bibliofiler (ett ord jag egentligen inte använder för att beskriva mig själv): har man dåligt minne ska det ställföreträdande reminiscensverktyget komma ihåg allt. Inköpsdatum (i varje fall för nya böcker). Bredd och höjd. Tryckort, tryckpress. Omslagsillustratör, förordsförfattare. Sigel enligt svensk standard och Dewey-standard. ISBN, 13 eller 10, helst båda. Undertitlar. Titlarna på samtliga ingående noveller. Och så vidare, ad infinitum och säkerligen ad nauseam.

Det lustigaste av allt är att listor av det här slaget ändå inte är till särskilt mycket hjälp om man inte bär dem med sig till bokhandeln, och det gör jag förstås aldrig, eftersom jag inte är tillräckligt prylintresserad för att inhandla den handdator som krävs (utskrifter är inte att tänka på). Så nu kan jag glömma bort alla de 1 750 böcker jag hittills under häftigt nysande har ägnat ömsint bibliotekarieomvårdnad även med teknisk ackuratess. Kunskapen om vad jag har i mina bokhyllor är numera så spridd att man kan tala om dess värmedöd. Bibliodynamikens andra sats: bokentropin ökar obönhörligen.

Men snart, riktigt snart nu, kommer jag att ha läst ut Jonathan Strange & Mr. Norrell, som jag inhandlade för bara två bokmässor sedan, och just den kommer jag faktiskt inte att glömma att jag har i min ägo, om jag nu beslutar mig för att den är värd att behålla.

Överallt dessa böcker

2007-11-06T20:44:00.000+01:00

Tvärs över de fyra sektionerna i bokhyllan i mitt arbetsrum sitter sedan en dag ett satängunderlakan spänt. Den är sprängfull med en del av de böcker jag har samlat på mig sedan jag upptäckt dels att det var roligt att läsa böcker - något jag upptäckte under de två timmar per dag då jag förpassades till biblioteket under skoltid i ensamhet för att jag tydligen inte ansågs ha något att inhämta under lektionerna - dels att det är roligt att äga böcker, ett Doktor-Livingstone-förmodar-jag-ögonblick som kom långt senare men då med full kraft om än inte med en sund ekonomi till understöd.

På vissa rader står böckerna två i djup, på andra tre. Det är pocketarna, rester från den tid då det gick att köpa både bra och mindre läsvärda romaner för någon krona stycket. Där står hela mina ungdomstid och väntar på att jag ska komma tillbaka, ungefär som min gula nalle med blå tyghalsband väntar på att jag ska komma åter och trycka honom mot mitt bröst. Samlingen med Jack Williamson bästa space opera-noveller. Wilson Tuckers ungdomsromaner med uppfrätt rygg och synligt lim som ser ut som kolasås när den är klar att ta av spisplattan.

Det är med böcker som med nya och gamla bekantskaper: jag kommer aldrig att läsa Williamsons novellsamling, men ut åker den inte. Däremot hämtar jag gärna in nya: Mischa Berlinskis Fieldwork, Joshua Ferris Then we came to the end, Alice McDermotts After this anlände idag i ett jättepaket insnört i en julklappssäck från La Poste. Nu vederbörligen katalogiserade, inrangerade i fack, snålvattenframkallande läslust, lust av ett slag som liknar det som satängunderlakanet framkallar. Den lilla roboten som är så rolig den första dagen men som går kanske går sönder och står oanvänd dagen därpå.

Kvinnor må vara kulturbärare, men jag drar hem mina strån. Numera i inbunden form för att jag har råd, men aldrig att jag ordnar dem efter ryggfärg.

Hotellet

2007-09-29T12:19:00.000+02:00

har en lång, lång, lång terrass på sjunde våningen som vi delar med de övriga gästerna. Där sitter Kjell Bergqvist och dricker kaffe, rapporterar svärmodern.

Och mycket riktigt: när jag en stund senare blir nedskickad till det sedan länge stängda frukostrummet på jakt efter bra frukt att ge bebisen och kaffe till svärmodern går KB ut ur grannrummet och ställer sig att vänta på hissen. Han hälsar glatt godmorgon.

Jag konstaterar så glatt jag kan att det nog börjar närma sig lunch trots allt, och jag tror KB förstår vad jag menar med det. Sedan berömmer vi bägge den fina terrassen, där det är skönt att sitta när solen tittar fram. Något som inte direkt är att vänta sig i Göteborg, anmärker jag lite förnumstigt, och KB håller åter glatt med.

Ja, se det var kändisspaningen och -pratningen för den här bokmässan. Om man nu inte räknar att Gösta Ekman och Marie-Louise de Geer Bergenstråhle glatt spanade in frugan när hon härmade drygtettåringens mesta sätt att kommunicera, nämligen att skjuta fram underkäken så långt det bara går och säga "ajajajajajajajajaj".

Undrar om de bloggar om det. Glatt.

Bloggträff

2007-09-29T00:59:00.000+02:00

blev det på Gyllene Prag, och där satt jag och var tvungen att medge att jag nog egentligen inte bloggar. I alla fall inte med någon överdriven regelbundenhet. Men mötet med alla dessa skrivfantomer förpliktar, så nu morgonen efter tar jag mig samman och skriver de senaste tre dygnens inlägg, alla på en gång, och antedaterar hej friskt.

Mötet var hemskt trevligt med både nya och gamla bekantskaper. Lotta från JMK visste jag absolut att jag borde känna igen, och det gjorde jag ju, och Sofie var en trivsam stolsgranne. IT-mamman satt också där, och långt bort bebisrunda Petra. Ja, och så fanns där en ohemul massa andra människor som jag inte pratade ett dugg med men som jag har ett nästan dagligt umgänge med ändå.

Den panerade osten satt som en smäck, och det samlades raskt in pengar för att jag fick betala de tre ölen som någon glömde att h*n druckit. Mot slutet av kvällen - det slut av kvällen som småbarnsföräldrarna kallar slutet av kvällen i alla fall, det som föregår utgången på Park - kände jag mig som på bilden, och än bättre blev det efteråt.

Bokmässefrukost

2007-09-27T12:27:00.000+02:00

Bullen var god, men kexchokladen har jag sparat. Det är en dag i morgon också.

Snartfyraåringen

2007-09-17T10:37:00.000+02:00

är ganska besvärlig. Inte betedde jag mig så som snartfyraåring? Eftersom jag inte har något minne av det måste det väl vara så: jag blev inte tillsagd tio gånger på en kvart om att inte föra samtal skrikande utan att ta intryck av det, väl? Jag fortsatte väl inte att FRAMFÖRA ALLT JAG VILLE HA SAGT MED EN RÖST SOM BAR ÄNDA BORT TILL SÄTRA? Jag hade väl inte stampande raseriutbrott för att jag inte fick titta på teve på eftermiddagarna (knappast, eftersom det inte fanns någon teve på eftermiddagarna i min grå forntid)? Jag använde väl inte Sura Minen i tid och otid?

Det tär en aning med dessa i och för sig inte oväntade men ändå aldrig förutsägbara växlingar i humöret. Jag slår av lyssnarnerven i öronen, även om jag fortfarande hör ljudet. Mmmar och emmar. Knappast ägnat att skumma av nästanfyraåringens bubblande jäskar av motstridiga känslor.

Igår tog jag med henne till Coop Forum, där vi skulle inhandla en kompost modell större (det behövs, eftersom nästanfyraåringen många gånger tar för sig ordentligt av maten men betydligt mer sällan behagar äta upp den). Inne i detta väldiga kooperationstempel ropade hon strax från sin nedcabbade bilkundvagn: "Titta, en cykel!" Det retade lyssnarnerven och strax sprakade det till i neuronnätet; redan efter ett par steg hade jag inte bara hört utan även registrerat vad hon sa. Och tänkte, men den leda som ibland infinner sig inom föräldraskapets skål och vägg: "Nä." Inte för att jag inte trodde på att där fanns en cykel, men drygtfyrtiotvååringen kan vara lite barnslig.

Men så slog förnuftet - eller om det kanske var känslan - över och jag lät henne springa till cykeln, som visade sig vara en trehjuling (ja, de har lite svårt med termerna dessa nästanfyraåringar). Med en vädjande blick och med sitt numera välbekanta "Jag skulle nästan vilja ... nästan vilja ... skulle jag kunna få ..." höll hon i de vita handtagen till den blå cykeln (har väl lika svårt med termerna jag); det tog några sekunder medan mitt överjag (som förmanande påpekade att cykeln var till försäljning och skulle bli svårsåld för den stackars kooperationen om den såge ut att ha blivit lekt med) slogs med mitt id (som hånflabbande konstaterade att trehjulingen stod i en för den helt obekant avdelning med solstolar, glödlampor och annat mög som hade prissänkts för att ingen med full koll på multiplikationstabellen skulle kunna tänkas vilja frakta med sig något därifrån hem), men sedan fick hon en nick till svar: "Cykla på du, gumman!"

Den som någon gång har befunnit sig i en snärjd situation, antingen fysiskt (som här hemma, där alla rum är på pricken lika stora, 4 x 4 meter, med trösklar mellan och hundratals dörrar) eller psykiskt (du får inte titta på teve på eftermiddagarna för din hjärna kommer att koka sönder, rapporten måste vara klar i morgon), känner den eufori som sköljer fram som en svalkande bränning när väggarna plötsligt löses upp, landskapet öppnas och de oändliga vidderna breder ut sig: det är helt enkelt förbannat roligt att kasta sig upp på en cykel, eller en trehjuling, och tjutande av skratt pedala sig fram längs oändliga gångar och kasta sig in med en vild styresrörelse i sidogångar med tio-tolv meter höga torn av lagerhyllor med för säsongen svårsålda grillar och lekdammar, och det en sen söndagseftermiddag då regnet piskar ned utomhus och ingen med överjagets bastanta rumpa nedsjunken i högsätet skulle komma på tanken att göra något så prosaiskt som att gå och handla på stormarknad.

En riktigt bra far-dotter-stund, således. Ingenting som nästanfyraåringen lär komma ihåg - när vi väl kom hem igen tog det inte lång stund innan Sura Minen dök upp igen - men något jag kommer att behålla i kärt minne.

Dessutom fick jag med mig en 375 liters kompost hem.

Egentligen tänkte jag skriva något annat

2007-09-03T20:57:00.000+02:00

men det får anstå.

På en utbildning - journalisthögskolan i Stockholm - var det någon mer litterärt bevandrad och intresserad av lärarna som nämnde att det bara finns sju - eller om det var elva eller något annat primtal - berättelser. Beskrivningen var en aning luddig och jag minns säkert fel, men det kan ha varit något i stil med Hämnd (med varianter på temat), Kärlek (med varianter på temat), Svek (med varianter på temat) osv. Antalet protagonister är tämligen bestämt, antagonistmängden likaså. Shakespeare lär ha avhandlat samtliga med bravur, jag vet inte, även om jag har läst Hamlet med lupp och tillgång till lexika av guds nåde. Hur jag än har fått allt detta om bakfoten - alltså inte enbart om Shakespeare - har jag nu en Stor Berättelse att förtälja. Abret är dock att det krävs ett visst mått av självutlämnande. Nej, inte idag. För övrigt kräver stoffet ett annat format än bloggens.

Därför får jag prata om något mer alldagligt. Översättarhelena talar inte särskilt ofta om hur det är att bedriva det valda yrket men är läsvärd ändå; hon är för övrigt tillfrågad av denna Googlehitler om hon vill arbeta för jordnötter och trumpeta någon gång ibland. För så är det: från en förhoppning om en dammig karriär bland partikelacceleratorer och män med lustiga frisyrer (vilket man inte behöver hoppas på i den branschen; det är ett faktum) är steget kanske bara ett tuppfjät till att bli ansvarig för allting som går att läsa om Google på svenska, men det var nog ändå en rätt rävskraj tupp som hoppade till.

Min k. hustru brukar skriva stämningstexter - eller i varje fall krydda sina texter med bilder för att accentuera den poäng hon ser framför sig - och jag ska väl inte vara sämre: jag vaknar och får efter en stunds desorientering den glasklara och oroliga tanken "Undrar om Teresa hinner leverera 43024 före COB idag, för vad ska jag annars säga till Krzystztof?" i huvudet. Som om det spelar roll: 43024 handlar om hur man kommer fram till en knapp att klicka på. Gör man det är kontot möjligen optimerat, annars inte. Oron sitter i: efter en stund, före frukost, springer jag ner till datorn och sätter på den, och låter min k. hustru ta hand om gröten till ungarna. Utan att egentligen veta hur det har gått till och verkligen utan att vilja det - för det är något jag har undvikit i hela mitt liv - har jag på något sätt hamnat i storfinansens, karriärvägens limbo, och det till och med utan möjlighet att göra karriär eftersom jag fortfarande är frilans till namnet.

Den vanligaste frågan en (litterär) översättare får är "Hur lång tid tar det egentligen att översätta en roman". Är man riktigt trött på att höra frågan och inte särskilt intresserad av personen som frågar blir svaret "Det beror på" eller "Tre månader". Hur det andra svaret någonsin kan godtas nickande (det är ju lite skillnad på att översätta Buddenbrooks på 1 000 sidor och att översätta en roman i Young Indiana Jones-seren på 150) är tämligen obegripligt men samtidigt roande. Menijallafall: eftersom jag inte översätter romaner (längre; har någon ett erbjudande att komma med kan jag definitivt överväga saken) utan facktexter skulle ett av de möjliga svaren kunna vara "Är jag själv inne i en Stor Berättelse har jag lyckats översätta 23 000 ord - det vill säga ungefär 120 000 tecken eller omkring fyra ark - under en dag, annars är det väl 3 000 ord".

Undrar hur just detta lilla informationsstycke skulle tas emot. Med ett klokt nickande, som om det man hade sagt vore lika simpelt och begripligt som R_μν=0, eller med en följdfråga?

Lobjörneborgen

2007-09-02T20:16:00.000+02:00

Märkligt alltså: hur många gånger man än har hört Jan Lindblad vissla på teve är man aldrig beredd på att möta en lohona med unga på grusvägen. Ta-da-da-da-daa-da-daaa-da, en ingående kunskap i allt som In a monastery garden heter hjälper liksom inte. Frugan säger: titta, råttor (och menar rådjur). Glasögonlöst håller man med. Men ser ändå (eftersom styrkan trots allt inte överstiger 0,25 på Richterskalan) efter en stund att tofsarna på öronen (på femtio-sjuttiofem meters avstånd) nog förmodligen inte kan klassas som råttattiraljer.

Herre. Lodjur. På min gångväg. 7 000 steg krävs det för att kliva runt denna bana, som mig veterligen är 6 600 meter lång, vilket ger en steglängd om knappa metern (du med Program->Tillbehör->Kalkylatorn skrattar rått), och där ska inte finnas några lodjur. En björn kanske, för en sådan hade gnidit sig mot en buske för några år sedan här i trakten, en älg, visst, för några klarar sig undan de skjutglada här i trakten, en och annan räv, men inte ett lodjur.

Det var faktiskt - säger jag med mycken välskrivnad - jätteroligt.

Stå och spegla sig

2007-06-30T00:07:00.000+02:00

Som straff har jag slutat lägga kaffe i sockret, börjat springa knappa sju kilometer varannan dag, göra väldigt ovanliga rörelser med mina ben och mäter mitt omfång med Store Toms regelbundenhet. Kaffet smakar inte så rävigt som jag hade trott, kräkset kommer aldrig ut trots att det gör sig påmint efter fyra och varje kilometer därefter, benen ser rätt okej ut i sina pendelrörelser och vikten är lägre än på många år, om än inte omfånget.

Sabla straff egentligen. Men ska man lägga om livsföring kan det vara bra att lägga endorfinerna där smärtan befinner sig tills smärtan avtar och metamorfosen hoppeligen är fulländad. Bli smärt vid fyrtiotvå års ålder, vem hade trott att jag skulle komma på den befängda idén? Dags att lägga på sig pondusen. Egentligen.

Bomullsdudden är mannens bästa vän. Om den är kvinnans.

Bättre och bättre dag för dag

2007-06-23T00:11:00.000+02:00

Heter man Sigge kan man inte ha fel. Eller, tja, det kanske man kan. Heter man dessutom Fürst funkar osvikligheten sannolikt bättre. Dessutom hade han ett hårsvall mot slutet som inte stod min morfar efter.

Midsommarafton är den sekulära julafton. Inte för att det nu för tiden finns särskilt mycket som inte är sekulärt kring julen, men ändå. Midsommarafton är den sekulära julafton, med färre presenter. Ungefär lika mycket nubbe till sillen. Det som saknas - inte för att det är något att sakna - är den däst- och lojhet som brukar infinna sig efter det att barnen - själv får jag inte mycket numera - har fått sina presenter och förmåtts gå och lägga sig. Den nöjdhet som infinner sig efter att ytterligare en jul har genomlidits och genomgåtts.

Midsommaraftnar beter sig annorlunda. Då förväntas ingen sätta på sig en mask av glädje; då förväntas man inte ha några kvitton i plånboken för den händelse att någon skulle vilja byta sin lycka i mellandagarna.

Och just den här midsommarhelgen är särdeles speciell: inte bara har jag hittat hem efter att ha förvillat mig i stelheten i den sommarljusa natten, jag har även upptäckt att jag har haft nycklarna i fickan hela tiden. Här behövs ingen mask av glädje. Skråpuken är kastad: skåda nakenheten, med en liten kula till mage (den minskar) och allt.

Nu är jag inte vegan

2007-06-17T23:45:00.000+02:00

men kan ändå fundera en hel del. Våndas, rentav. Över än det ena, än det andra.

Människan har det enkelt. Hon har Bibeln att skingra alla tvivel i. Eller Koranen, för all del. Bhagavadgita. Jag ä inte dö än, sa Janne Vängman. Ja, de evigt läsvärda orden är många och råden i dem likaså. Här i närheten är kanske Bibeln den källa som mest livets vatten öses ur, tätt följd av Janne Vängman, om inte sejdeln på Hamnkrogen. Och där finns en hel skapelseberättelse. Adam och revbenet, Eva. Långt tidigare, flera dagar, skiljs jord och himmel.

Men när man tittar på gullrankan vars kruka jag nyligen påpassligt förpassade utför stupet till den trappa jag dagligen äntrar ett otal gånger likt Moses Sinai berg ställer man sig ofrånkomligen frågan: hur ser krukväxternas teologi ut egentligen?

I mina hem har Herrens hemsökelser varit förtvivlat förutsägbara: långa eror av svårartad torka inskärpta av korta perioder av att stå upp till rothalsen i vätan. Aldrig någon växtnäring, ingen ny mylla, ständig halvdager, antingen på grund av rullgardinen eller att västerfönstret på innergården på understa våningen av ett sexvåningshus sällan ger chans att skåda solen. Vilken förtröstan på den himmelska makten föder det? Om vad sjungs lov och pris och till vad står garderobblommans längtan och håg?

Jag antar att ett otal religioner skulle kunna uppstå ur en sådan situation. De torktåliga rister på taggarna och tycker att det här var väl ingenting, de skuggtåliga funderar bara över sin grönska, medan de vekare skriker ut sin längtan till det överjordiska: kissa på mig, o herre, på det att jag må växa och frodas. Och dör med sina lansetthänder riktade mot ovan.

De är långlivade, mina andra krukväxter från den tiden, och har än tid att förmedla sina tankar. Kan jag prata med dem borde de inte hålla sig för goda att svara.

Egentligen publicerat den 11 juni 2007

2007-06-16T22:21:00.000+02:00

Variant på en engelsk folkvisa:

Two blind mice
two blind mice
see how they run
see how they run
they both ran after the father's wife
who cut off his tail with a carving knife
have you ever you seen such a thing in your life
as one neutered mouse
one neutered mouse.

Jaja. Det här publiceras ju faktiskt hela fem dagar senare, och texten har hunnit bli mer än inaktuell. Falsk rentav. Men eftersom även Galileo Galilei hade fel och ändå har gått till historien som en gigant och har sitt finger utställt i närheten av Uffizierna (jodå, på naturvetenskapliga museet i Florens) är det förmodligen bäst att pubba sig i alla fall. Gigantism i efterhand. Mitt långfinger är inte så dumt heller.

Nyligen hörde jag historien bakom den ursprungliga varianten på den här visan. Vill minnas att det hade någonting med pesten att göra, men har som vanligt svårt för att erinra mig. Lite passande det med, men: det finns bot mot pest nu för tiden. Fågelinfluensa är en annan sak. Vogelgrippe.

Mina barn, andras ungar

2006-11-26T17:33:00.000+01:00

Den första någorlunda fina dagen på tre veckor, och då passar jag på att ta den av döttrarna som kan tala om vad hon vill med ord jag förstår till Strandbadet i Karlskoga. Hon studsar av glädje och blir knappt ens rufsig i fjädrarna då jag tvingas ta en omväg till den i näromgivningen mycket rara ärtan brevlåda-med-söndagstömning. Senast hon och jag skulle gå och bada var det av någon anledning sommar, och då passar badhus tydligen på att stänga, vilket då fick mig att undra varför frågan förr i tiden var "vad gör de i banken efter klockan tre" och inte "vad gör de i badhuset i tre månader". Jag är väldigt säker på att det finns däggdjur vars dräktighet varar kortare tid, och det är kanske det som är svaret: de anställda är möss. Eller har jag blandat ihop badhus med bibliotek?

Det där första steget

2006-11-26T05:09:00.000+01:00

Eftersom min kära sedan en tid tillbaka ägnar lediga stunder (två minuter om dagen) åt att skriva och mina alltför få kommentarer saknar den trevliga länk som alla andra tycks vara begåvade med känner jag mig nödd och tvungen att ge Google (som ju äger Blogger) en ytterligare kund.

Det bökigaste är att hitta en adress. Det är med Blogger ungefär som med PRV: man uppmanas i tämligen vänliga men ändå bestämda ordalag att välja ett annat namn än det man själv har tänkt sig (inte "Enskilda firman Roger Sjölander i Stockholm"; när företaget har växt till sig och köpt upp någon storbank fungerar inte ens förkortningen EFRSIS särskilt bra som varumärke), ända tills man har kommit fram till de sista skälvande sidorna i SAOL och äntligen får napp med ett ord som börjar på Z.

Den här gången gick det någorlunda bra: krakel blev det till slut. Rubriken - Kolorum - är för övrigt en tänkbar synonym till det, liksom oväsen, larm, bråk, stoj och uppträde. En stund funderade jag över adressen kolportage men tänkte till slut att det antagligen är lika svårstavat som det företagsnamn jag till slut lyckades skaffa mig (zeugma). Däremot hittade jag en synonym till just det ordet som jag nog aldrig har stött på förut: gottköpslitteratur. Det är kanske inte så underligt, eftersom ordet bara förekommer tre gånger på Internet och sannolikt ungefär jämförbart antal gånger i tryck. Kanske läser jag för lite svensk artonhundratalslitteratur.

Man skulle kunna tänka sig att "gottköp" (fler exempel: gottköpsarbete, gottköpspolitik, gottköpstidning) vore något positivt ("tira vilket gottköp jag gjorde på NK", pekandes på en oumbärlig blå, manshög vas med asiatiskt motiv för styvt tre lappar), men det är det inte. Den i sanning helt oumbärliga SAOB nämner gottköpseffekt (som i "Musikalisk humbug med impressariosnikenhet, lumpen fåfänga och godtköpseffekter", vilket inte låter odelat positivt) och även, något förvånande, Rudolf Wall som "den egentlige banbrytaren för gottköpspressen".

Så det är lustigt med synonymer, särskilt när man försöker göra snärtiga rubriker. Hade jag varit bibliskt bevandrad skulle jag kanske ha kunnat använda Nimrod, som brukar hågkommas för att ha varit en väldig jägare och bland övriga meriter sägs ha grundlagt Babel (med torn och allt) och både det babyloniska och assyriska riket, men då hade jag antagligen inte lagt märke till att ordet på trettiotalet i USA betydde "penis" och att det än till denna dag där borta är en beteckning för en särdeles socialt inkompetent person.

Och just de två senare betydelserna vore ju inget gottköp. Eller tvärtom.