things that make you go hmmm

Ja, den uppmärksamma märker redan influenser.

När man kommer hem efter den åtminstone tredje dagen i ordningen med det lilla barnet - på ursvenska öppna förskolan, på kyrkans dito, på biblioteket med dess löjligt fascinerande marmortrappor - och har meddelat sin älskogsavsikt på modernaste sätt, per SMS, mitt på blanka eftermiddagen bara barnet somnar och med sin blotta uppenbarelse sett till att det blir möjligt; ja, älskog mitt på blanka eftermiddagen alltså - och får sin vilja fram med förödande gott resultat, och den k. hustrun sedermera går för att hämta det stora barnet med sparkcykel som denna inte kan hantera på fullkomligt nöjaktigt sätt, ja, då undrar man en aning över den tidskrift (vars omslag bifogas) som bringas hem från den kombinerade och efterlängtade promenaden och sparkningen: vill den k. hustrun säga mig något egentligen?

Observera att det inte är den k. hustrun som befinner sig på omslaget till tidskriften; kvinnan i fråga har i själva verket föga med inlägget att göra. Hon har inte ens rätt hårfärg och synerligen inte rätt slingor heller.

Inte sova

Sover.

När det närmar sig morgon märks det på ett antal saker: stordottern kommer klampande vid sextiden (det är definitivt inte alltid jag märker det, eftersom jag sover vid fönstret och slipper foga in henne under täcket bredvid mig); trafiken på vår länsväg börjar tillta (från det ständiga om än intermittenta brölet från långtradartrafiken på länsvägen utanför som har denna suboptimala meander som smitväg förbi centralorten till krutdurken och vidare); beroende på årstid kan fåglar kvittra och solen börja gassa, men inte nu; och hustrun ligger bredvid, allt högre stånkande över all den världens orättvisa som gör att fyraåringen kommer och lägger sig bredvid oss och att hennes make samtidigt har den elaka ovanan att andas både när han sover och när han är vaken, samt att hon blir förnärmad över småerotiska närmanden framåt sjutiden när de hade varit välkomna – så passande – vid sextiden.

Som framgår har jag aldrig haft några sömnproblem på den här sidan om vargtimmen. Annat är det med den fjortisrodnande sidan om

Är vaken.

midnatt: hur många gånger har jag inte legat och funderat på om det kan vara värt att pröva att ligga åt ett helt annat håll, företrädesvis hundraåttio grader om kring en axel runt mellangärdet, kanske vända sig på andra sidan eller buffa upp någon av de minst tre kuddarna på något annat sätt, samtidigt som den kära hustrun ligger bredvid och snarkar i högsta välmåga medan hon har för sig att hon minsann inte har somnat ännu (eftersom hon fortfarande pratar med mig, om än inte ens för den mest fullfjädrade logiska positivist eller språkteoretiker som Wittgenstein – se där ett ord som kommer att locka Google-besökare – fullkomligt begripligt).

Men nu efter sommarens sjätte eller sjunde läsecirkel hos Mefistofeles har något hänt. Ja, frugan vaknar alltså tidigt som tusan och gör sitt bästa för att alla andra över fem års ålder ska göra detsamma, men lyckas inget vidare med det: för första gången i vuxen ålder sover jag faktiskt gott, från den stund jag försiktigt skjuter ihop den för dagen aktuella boken samtidigt som ögonlocken ramlar ned som ett A-brunnslock, till den stund jag sömndrucken men egentligen utsövd vaknar och känner hågen tändas till den sprakande brasa som ligger och trummar med tårna mot sänggaveln bredvid, en timma försent.

Tur för oss lugnt sovande att det finns lunchraster.

Ett himla tjat

Här går jag omkring utan att skriva ett enda inlägg på den här jämrans bloggen under flera månader och nu verkar jag inte kunna bromsa in; inte heller verkar jag kunna byta ämnesområde. Ha dock en aning förtröstan: jag har tänkt ut ett annat ämne, men det får vänta till en annan dag.

För det är ju så att mycket av en sak ofta föder mer av detsamma. Bara en titt på födslotalen förr i tiden ger detta vid handen. Låt vara osagt hur mycket sex som idkades, men barn visste de i alla fall att alstra på 1800-talet. Och se hur det går om man till äventyrs råkar undslippa sig att det skulle vara kul att spela korpfotboll: vips står man där i ur och skur och tränar löpning utan boll, både i terrängen och på planen, och får sig till livs lite klassisk fyra-tre-tre. Och för att återgå något till ämnet för föregående mening: när man är lyckligt gift/förälskad/löksoppa är det inte klokt vilket intresse ens tidigare magra intellekt och kropp röner i sällskapslivet.

Därför är det kanske inte märkligt att en mig närstående hustru uppmanade mig att skanna in det omslaget till vänster när hon upptäckte att det låg och skräpade på golvet, så att hon skulle kunna kalla mig David Nessle-epigon. Det senare är inte det sista jag vill vara här i livet, men kanske inte heller det första efter att ha sprungit på - inte rent fysiskt men alls inte kontrafaktiskt - honom på toaletten under den senaste bokmässan, på väg att skaffa sig den obligatoriska (för honom, sa han) mässförkylningen. Böcker, alltså, ständigt dessa böcker. Den veterligen enda svenska översättningen i bokform (av den i sammanhanget klassiska Bertil Falk) av de hekatomber volymer som beskriver alla äventyr som Kapten Frank, rymdens hjälte, råkar in i är den här volymen, utgiven 1980 av den glada och i 1950-talets space opera neutronstjärnefast förankrade Anders Palm, som jag på en kongress under året anklagade för att under viss tvekan ha bjudit en trettonåring (mig) på saké, vilket efter påpekande från mer minnesklart håll visade sig vara osant.

Bara omslaget - och då menar jag bara omslaget, inte bokens inlaga - är intressant. Där står kaptenen något tillbakalutad och pluttar iväg koncentriska pannkakor med hål mot den slemme roboten. Denna ättelägg till RUR-arbetarna verkar inte bekommas särskilt mycket; måhända är det inte tillräckligt många ägg i smeten, kanske är basen bara vanligt bond- och inte finaste kärnvetemjöl som anstår atomåldern. På andra sidan står Gort och lyser med en futuristisk ficklampa, som förutsåge han den läsande barnfamiljens behov av LED-pannlampor. Gort - jag kan minnas namnet fel - har också kvitterat ut pejlingsutrustningen direkt från centrallagret i Kiruna. Det är framtiden såsom den nostalgiskt återblickande medelåldern såg den under utgivningsåret 1980.

En black plump i min bildning är att jag förstås inte har läst romanen. Det stod omedelbart klart - för hågkomsten lät inte höra av sig i övrigt - då kortet till höger trillade ur från sidorna. Ezra Gurney, marskalk vid planetpolisen, har med sin namnteckning omvittnat att jag inte bara är medlem i rymdpatrullen och har rätt att utan särskilt tillstånd landa på vilken planet som helst i solsystemet, utan att jag även är medlem 178. Hade jag bara känt till mina befogenheter hade jag definitivt utnyttjat dem, och dessutom läst boken.

Pendang

Förutom att rubriken låter som en smärre stad i Malaysia och därmed, globalt sett, betydligt viktigare än vår lokala struntstad och tillika Västerås, är det ett sonort ord som bör komma ur ens mun eller penna då och då, bara som motstånd mot allt det som annars dagligen flödar därur, som skattechock och fortkörningsdepression, ja, sådana vardagliga förtretligheter som får mungiporna att sträva mot lovart rent kroppsligt.

Nu var det pendang i betydelsen "analogi" jag tänkte på, och detta är en pendang enkannerligen till gårdagens inlägg, som hade rubriken Alla dessa böcker. Nu är det här ju ingen bokpratarblogg - knappt en blogg alls, om ärligheten och sanningsskyldigheten återigen ska visa sitt rättskaffens ansikte - men två inlägg inget tema gör. Idag tänkte jag ofrånkomligen på samlarvurmen, som i sammanhanget består i att jag, liksom många andra med samma fallenhet för att kånka hem tiotusentals boksidor från antikvariat och boklådor, för en tid sedan införskaffade - hrrm - ett program som gav mig möjlighet att katalogisera samlingen.

Ingen kan påstå att jag går omkring och yvs över mitt goda minne i något annat fall, men när det gäller just min boksamling har jag sedan länge hävdat att jag har fullkomlig kontroll över allt vad biblioteket har att erbjuda i översättning och original, från LeGuins Shevek (förskräckligt tråkig bok för en tonåring, kan meddelas) till spansk fantastisknovellistik från 1970-talet i magasinsformat (jag hade en gång en tanke om att jag kunde lära mig spanska genom att stava mig igenom noveller med ett lexikon vid min sida, en kanske inte helt rimlig tanke men ändå en som får mig att le lite överseende åt mig själv utan minsta smälek).

Den här tron på detta mitt minnes tinne har fått sig några törnar i hårda västanvindar. Till exempel vid upptäckten av de inte mindre än tre exemplaren av vissa av Eyvind Johnsons romaner (Drömmar om rosor och eld, t.ex., en titel som borde vara möjlig att erinra sig), t.ex. vid fyndet av ett inbundet exemplar och en pocketversion av någon av Joyce Carol Oates sentida alster (se, jag minns inte ens vilken det var).

Understrykningspenna och marginalanteckningar har aldrig varit något för mig, men nu skaffade jag mig alltså ett katalogiseringsprogram till datorn. Man skulle eventuellt kunna tro att det kunde räcka med att hålla reda på författare och titel och eventuellt något mer, men så fungerar nu en gång för alla inte bibliofiler (ett ord jag egentligen inte använder för att beskriva mig själv): har man dåligt minne ska det ställföreträdande reminiscensverktyget komma ihåg allt. Inköpsdatum (i varje fall för nya böcker). Bredd och höjd. Tryckort, tryckpress. Omslagsillustratör, förordsförfattare. Sigel enligt svensk standard och Dewey-standard. ISBN, 13 eller 10, helst båda. Undertitlar. Titlarna på samtliga ingående noveller. Och så vidare, ad infinitum och säkerligen ad nauseam.

Det lustigaste av allt är att listor av det här slaget ändå inte är till särskilt mycket hjälp om man inte bär dem med sig till bokhandeln, och det gör jag förstås aldrig, eftersom jag inte är tillräckligt prylintresserad för att inhandla den handdator som krävs (utskrifter är inte att tänka på). Så nu kan jag glömma bort alla de 1 750 böcker jag hittills under häftigt nysande har ägnat ömsint bibliotekarieomvårdnad även med teknisk ackuratess. Kunskapen om vad jag har i mina bokhyllor är numera så spridd att man kan tala om dess värmedöd. Bibliodynamikens andra sats: bokentropin ökar obönhörligen.

Men snart, riktigt snart nu, kommer jag att ha läst ut Jonathan Strange & Mr. Norrell, som jag inhandlade för bara två bokmässor sedan, och just den kommer jag faktiskt inte att glömma att jag har i min ägo, om jag nu beslutar mig för att den är värd att behålla.

Överallt dessa böcker

Tvärs över de fyra sektionerna i bokhyllan i mitt arbetsrum sitter sedan en dag ett satängunderlakan spänt. Den är sprängfull med en del av de böcker jag har samlat på mig sedan jag upptäckt dels att det var roligt att läsa böcker - något jag upptäckte under de två timmar per dag då jag förpassades till biblioteket under skoltid i ensamhet för att jag tydligen inte ansågs ha något att inhämta under lektionerna - dels att det är roligt att äga böcker, ett Doktor-Livingstone-förmodar-jag-ögonblick som kom långt senare men då med full kraft om än inte med en sund ekonomi till understöd.

På vissa rader står böckerna två i djup, på andra tre. Det är pocketarna, rester från den tid då det gick att köpa både bra och mindre läsvärda romaner för någon krona stycket. Där står hela mina ungdomstid och väntar på att jag ska komma tillbaka, ungefär som min gula nalle med blå tyghalsband väntar på att jag ska komma åter och trycka honom mot mitt bröst. Samlingen med Jack Williamson bästa space opera-noveller. Wilson Tuckers ungdomsromaner med uppfrätt rygg och synligt lim som ser ut som kolasås när den är klar att ta av spisplattan.

Det är med böcker som med nya och gamla bekantskaper: jag kommer aldrig att läsa Williamsons novellsamling, men ut åker den inte. Däremot hämtar jag gärna in nya: Mischa Berlinskis Fieldwork, Joshua Ferris Then we came to the end, Alice McDermotts After this anlände idag i ett jättepaket insnört i en julklappssäck från La Poste. Nu vederbörligen katalogiserade, inrangerade i fack, snålvattenframkallande läslust, lust av ett slag som liknar det som satängunderlakanet framkallar. Den lilla roboten som är så rolig den första dagen men som går kanske går sönder och står oanvänd dagen därpå.

Kvinnor må vara kulturbärare, men jag drar hem mina strån. Numera i inbunden form för att jag har råd, men aldrig att jag ordnar dem efter ryggfärg.