2007-06-30

Stå och spegla sig

Som straff har jag slutat lägga kaffe i sockret, börjat springa knappa sju kilometer varannan dag, göra väldigt ovanliga rörelser med mina ben och mäter mitt omfång med Store Toms regelbundenhet. Kaffet smakar inte så rävigt som jag hade trott, kräkset kommer aldrig ut trots att det gör sig påmint efter fyra och varje kilometer därefter, benen ser rätt okej ut i sina pendelrörelser och vikten är lägre än på många år, om än inte omfånget.

Sabla straff egentligen. Men ska man lägga om livsföring kan det vara bra att lägga endorfinerna där smärtan befinner sig tills smärtan avtar och metamorfosen hoppeligen är fulländad. Bli smärt vid fyrtiotvå års ålder, vem hade trott att jag skulle komma på den befängda idén? Dags att lägga på sig pondusen. Egentligen.

Bomullsdudden är mannens bästa vän. Om den är kvinnans.

2007-06-23

Bättre och bättre dag för dag

Heter man Sigge kan man inte ha fel. Eller, tja, det kanske man kan. Heter man dessutom Fürst funkar osvikligheten sannolikt bättre. Dessutom hade han ett hårsvall mot slutet som inte stod min morfar efter.

Midsommarafton är den sekulära julafton. Inte för att det nu för tiden finns särskilt mycket som inte är sekulärt kring julen, men ändå. Midsommarafton är den sekulära julafton, med färre presenter. Ungefär lika mycket nubbe till sillen. Det som saknas - inte för att det är något att sakna - är den däst- och lojhet som brukar infinna sig efter det att barnen - själv får jag inte mycket numera - har fått sina presenter och förmåtts gå och lägga sig. Den nöjdhet som infinner sig efter att ytterligare en jul har genomlidits och genomgåtts.

Midsommaraftnar beter sig annorlunda. Då förväntas ingen sätta på sig en mask av glädje; då förväntas man inte ha några kvitton i plånboken för den händelse att någon skulle vilja byta sin lycka i mellandagarna.

Och just den här midsommarhelgen är särdeles speciell: inte bara har jag hittat hem efter att ha förvillat mig i stelheten i den sommarljusa natten, jag har även upptäckt att jag har haft nycklarna i fickan hela tiden. Här behövs ingen mask av glädje. Skråpuken är kastad: skåda nakenheten, med en liten kula till mage (den minskar) och allt.

2007-06-17

Nu är jag inte vegan

men kan ändå fundera en hel del. Våndas, rentav. Över än det ena, än det andra.

Människan har det enkelt. Hon har Bibeln att skingra alla tvivel i. Eller Koranen, för all del. Bhagavadgita. Jag ä inte dö än, sa Janne Vängman. Ja, de evigt läsvärda orden är många och råden i dem likaså. Här i närheten är kanske Bibeln den källa som mest livets vatten öses ur, tätt följd av Janne Vängman, om inte sejdeln på Hamnkrogen. Och där finns en hel skapelseberättelse. Adam och revbenet, Eva. Långt tidigare, flera dagar, skiljs jord och himmel.

Men när man tittar på gullrankan vars kruka jag nyligen påpassligt förpassade utför stupet till den trappa jag dagligen äntrar ett otal gånger likt Moses Sinai berg ställer man sig ofrånkomligen frågan: hur ser krukväxternas teologi ut egentligen?

I mina hem har Herrens hemsökelser varit förtvivlat förutsägbara: långa eror av svårartad torka inskärpta av korta perioder av att stå upp till rothalsen i vätan. Aldrig någon växtnäring, ingen ny mylla, ständig halvdager, antingen på grund av rullgardinen eller att västerfönstret på innergården på understa våningen av ett sexvåningshus sällan ger chans att skåda solen. Vilken förtröstan på den himmelska makten föder det? Om vad sjungs lov och pris och till vad står garderobblommans längtan och håg?

Jag antar att ett otal religioner skulle kunna uppstå ur en sådan situation. De torktåliga rister på taggarna och tycker att det här var väl ingenting, de skuggtåliga funderar bara över sin grönska, medan de vekare skriker ut sin längtan till det överjordiska: kissa på mig, o herre, på det att jag må växa och frodas. Och dör med sina lansetthänder riktade mot ovan.

De är långlivade, mina andra krukväxter från den tiden, och har än tid att förmedla sina tankar. Kan jag prata med dem borde de inte hålla sig för goda att svara.

2007-06-16

Egentligen publicerat den 11 juni 2007

Variant på en engelsk folkvisa:

Two blind mice
two blind mice
see how they run
see how they run
they both ran after the father's wife
who cut off his tail with a carving knife
have you ever you seen such a thing in your life
as one neutered mouse
one neutered mouse.

Jaja. Det här publiceras ju faktiskt hela fem dagar senare, och texten har hunnit bli mer än inaktuell. Falsk rentav. Men eftersom även Galileo Galilei hade fel och ändå har gått till historien som en gigant och har sitt finger utställt i närheten av Uffizierna (jodå, på naturvetenskapliga museet i Florens) är det förmodligen bäst att pubba sig i alla fall. Gigantism i efterhand. Mitt långfinger är inte så dumt heller.

Nyligen hörde jag historien bakom den ursprungliga varianten på den här visan. Vill minnas att det hade någonting med pesten att göra, men har som vanligt svårt för att erinra mig. Lite passande det med, men: det finns bot mot pest nu för tiden. Fågelinfluensa är en annan sak. Vogelgrippe.